Bella White

Dela den här recensionen:

Jag kan inte bestämma mig. För varje ny lyssning av Among other things ändrar jag åsikt. Ena gången är det som om Bella White fullkomligt hypnotiserar med sin genomträngande och uppfordrande röst, nästa gång tycker jag mest att hennes sångmanér står i vägen för helheten. 

För det går inte att komma ifrån att rösten står i centrum när det gäller Bella White. Det är som om den marinerats i appalachisk old-time och traditionell country under många decennier (trots att White bara är 22 år och har vuxit upp i Calgary, Kanada). Det finns något tidlöst kombinerat med en vacker vemodig klang som gör den väldigt tilltalande (lägg därtill att den spricker charmigt emellanåt). 

Men så är det sättet hon sjunger på. Hon liksom glider på tonerna, upp i ett ljusare register, ibland ända upp i falsett, och skapar något slags joddlingsliknande effekt. Inte hela tiden, och ibland mer återhållsamt, men tillräckligt ofta och framträdande för att det ska bli störande när man börjar fokusera på det (och det är svårt att låta bli när man väl börjat). 

Det bör väl tilläggas att White är långt ifrån ensam att sjunga på det här sättet när det gäller den här sortens musik, men det är tydligt att hon gjort det till sin grej. Jag jämför med debutalbumet – Just like leaving, som kom 2020 – och konstaterar att tendensen finns även där, men långt ifrån lika utmärkande. Det är för övrigt inte det enda som skiljer album nummer två från föregångaren. Där Just like leaving var en vacker, energifylld, bluegrassbetonad egenutgivning är tempot på Among other things betydligt lägre och musiken drar mer åt country (även om de appalachiska influenserna fortfarande finns kvar). 

Det är dessutom en betraktelse av världen genom ett par ganska mörka glasögon. White sjunger om att glaset oftast är tomt och att hon gråter lätt (i Flowers on my bedside), om ett krossat hjärta (i Break my heart), om att mannen hon tjuvlyssnar på är en ”nasty man” (i Marilyn) och när hon funderar på relationer och mödraskap och betraktar en rödhakesångare i busken utanför fönstret ser White framtiden för ungarna när mamman dör (i Rhododendron). 

Nu kanske det låter som om jag tycker att Among other things är en dålig skiva – absolut inte. White är en imponerande textförfattare och musikerna gör en strålande insats, däremot är sångerna emellanåt ganska svårtillgängliga, och texterna kan ibland bli nästan överväldigande i sin brutala ärlighet. Frågan är hur albumet hade upplevts om inte debuten hade funnits att jämföra med. Oavsett tror jag inte att Among other things lämnar någon oberörd. Och kanske är det det bästa betyget man kan få.