Daby Touré

Dela den här recensionen:

Daby Tourés musik är multikulturell och präglas av hans uppväxt i både Mauretanien och Senegal. Och att han numera lever och verkar i Paris måste väl också spela in.
Musiken tar avstamp i det afrikanska arvet och texterna är skrivna på flera olika afrikanska språk –och bygger på dess respektive musikstilar och rytmer. Men Daby Touré känner sig samtidigt fri att låta sig inspireras av allt från The Police till Stevie Wonder, soul, pop och i viss mån jazz.
Senaste skivan Amonafi är hans femte soloalbum (innan dess släpptes en skiva med Touré Touré, en grupp han bildade sent på nittiotalet) och är till största del hans egen produkt då han både sjunger, spelar olika instrument och har mixat i sin egna studio.
Texterna har överlag en humanistisk touch. Låten Oma handlar till exempel om mötet med en romsk tiggarkvinna och hennes levnadsöde. Kiba handlar om de unga afrikaner som flyr som båtflyktingar. Titelspåret Amonafi är en starkt omarbetad version av en opera som hans far var med och skrev 1969 där budskapet var black power. Nu är det mer att afrikaner ska känna till sin historia och föra facklan vidare till kommande generationer.
De flesta låtarna på Amonafi är catchy, sådana man vill nynna med i. Det finns a cappella-inslag , en slags egensnickrad stämsång där han själv gör alla stämmorna, det är fint men orsakar samtidigt lite tempofall. Då föredrar jag mer fylliga spår där det glittrande gitarrspelet, basgången, blåset och den sammetslika rösten bär fram musiken.