Tinariwen

Dela den här recensionen:

Nomadmusikerna i Tinariwen ville återvända till sina rötter och beslöt sig för att spela in sitt nya album med en mobil studio inhyst i en husbil. Efter avslutat konsertjobb på Taragalte-festivalen i södra Marocko satte tuareg-nomaderna av genom Marocko och västra Sahara. I två veckor reste de runt och satte upp sina tält och spelade in låtgrunder. Dessa visade sig vara byggda på allt annat än lös sand. För när de väl nådde öknen vid Mauretaniens huvudstad Nouakchott gick allting väldigt fort och kreativt framåt.
Tinariwen gjorde gemensam sak med den mauretanska grioten, sångerskan och ardin-instrumentalisten (det är en niosträngad harpa) Noura Mint Seymali och hennes make, gitarristen Jeiche Ould Chigaly. Tillsammans knådade de ut ett bagardussin låtar om krig och kärlek och allt som ryms i livet däremellan. Tinariwen bjöd därefter in en räcka västerländska musiker, lite som ett eko av 2017 års album Elwan, men med bättre resultat överlag. Warren Ellis spelar fiol medan Cass McCombs tillför akustisk gitarr med countrydoft och Willie Nelsons son tillika Neil Youngs musiker Micah Nelson gästar med mandolin och charango. Men mest av allt är detta Tinariwens skiva, och som sådan den starkaste på ett tag. Det har gjort dem gott att byta den kaliforniska öknen kring Joshua Tree mot Saharas heta nätter.