The Lowest Pair

Den som förväntar sig blixtrande banjobonanza när folkduon The Lowest Pair släpper nytt album för första gången på fyra år riskerar att bli besviken. Trots att både Kendl Winter och Palmer T Lee trakterar banjon med finess håller de det karaktäristiska instrumentet förvånansvärt mycket i skymundan. 

I rättvisans namn bör det väl påpekas att duon aldrig ägnat sig åt musik som uppmuntrat till högenergiskt banjolir utan mer sysslat med oldtime-influerad indiefolk där finstämt clawhammerspel utgjort en självklar beståndsdel, men det är ändå tydligt att paret tar ut en ny musikalisk riktning på sitt åttonde album. 

Atmosfäriska syntar och skimrande elgitarrslingor tillåts ta stor plats och skapar ett mer modernt folksound jämfört med tidigare album. De akustiska instrumenten finns såklart kvar, och banjon ligger som en trygg snuttefilt över hela skivan, men mer diskret inbakad i helheten än som framträdande karaktärsskapare. 

Den nya ljudbilden måste dock beskrivas som ett lyckat drag, Always as young as we’ll ever be lyckas nämligen med konststycket att låta både snyggt drömskt och energiskt opolerat på samma gång vilket skapar en pånyttfödd musikalisk nerv som tilltalar och gör att The Lowest Pair känns mer angelägna än på många år. 2026 kunde inte ha startat bättre.