Johanna Linnea Jakobsson  

Dela den här recensionen:

Johanna Linnea Jakobsson bjuder på sitt debutalbum på framstående saxofonspel och kvittrande sång. Inspirationen kommer från – som albumtiteln antyder – åren av ofrivillig avskildhet i pandemins spår. Sammantaget får vi en melodiös stund med en samspelt och kompetent akustisk kvartett (trummor, bas, gitarr, piano), där Jakobssons egna luftiga jazzkompositioner samt ett par evergreens står på menyn. I ärlighetens namn rynkar jag lite på näsan till covern på en av Beatles finaste låtar – men det har nog mer med min egen obotligt konservativa syn på hur man närmar sig Beatles skatter (och att ”jazza” till dem funkar inte för mig).

Bortsett från det har vi här en skiva som passar enormt bra till sommaren. Plattan är ingalunda en full, fiberrik musikmåltid för utsvultna jazzrävar som undertecknad, men snarare en liten och lätt, behaglig, smultrondoftande dessert perfekt att lyssna på när man är ledig, ligger i hängmattan, och ser molnen röra sig på den sommarblå himlen. Till bossanovasmakande Blue kan man drömma sig långt bort med ett leende på läpparna.