Erik Sandqvist

Erik Sandqvists tidigare två album, debuten Bingo i lokalen (2023) och uppföljaren Förstadens tallar är allas (2024), var båda synnerligen formidabla uppvisningar i en sorts musikalisk berättarteknik som liksom flyger lite under radarn. Det fragmentariskt filmiska tonspråk som Sandqvist gjort till sitt, där lätt progressiv rock helt sömlöst går upp i smidig jazz, är bekvämt och avslappnat men besitter fortfarande en knivskarp pondus som förhindrar musiken från att blott bli en trivsam ljudkuliss.

På tredje skivan Alla vatten vi simmat i är stämningen tät och murrig, med psykedeliskt präglade förtecken som håller samman ett mischmasch av genrer. Men samtidigt som musiken är obekymrad och drömsk gör man som lyssnare sig en otjänst om man inte lyssnar med skärpt hängivenhet. För här händer det något intressant snart sagt hela tiden; Sandqvists dynamiska ljudbild bygger på en lager‑på‑lager‑princip där det – på grund av den redan nämnda trivselnivån – är väldigt lätt att fastna för en specifik slinga eller linje, varpå man vid nästa genomlyssning ofta plockar upp något helt annat.

Alla vatten vi simmat i är ett album att förlora sig i, samt ett att återkomma till.