Grace Kelly

Dela den här recensionen:

Grace Kelly, inte skådespelerskan utan en ung amerikansk jazzsaxofonist och sångerska, föddes 1990 och skivdebuterade 2004. Själv introducerades jag för henne av kriminalpolisen Harry Bosch som gärna ser och hör henne när hon spelar på någon klubb i Los Angeles.

Hennes nittonde (!) album, All that I need, inleds med sångerskan Grace Kelly i titelspåret. Jazz eller kanske r&b och pop? Strax börjar hon dessutom att rappa och det gör hon också bra. Och lyssna! Under sången ligger Jeff Babkos elpiano och spelar jazzharmonier. Än jazzigare blir det när Grace Kelly tar fram altsaxen. 

Både All that I need och We will rise, som även den blandar r&b, pop och jazz samt, tror jag, några asiatiska tonslingor, är egna låtar. Den senare borde nog ha varit titelspåret, för här sammanfattas albumets budskap. We will rise skrevs med inspiration från poeten Maya Angelou och handlar om mod och styrka, särskilt kvinnors.

A night in Tunisia är något annat: en tolkning av Dizzy Gillespie-klassikern. Grace Kelly spelar mjuka, vackra saxofontoner, både melodiska och rytmiska, till afro-arabiska rytmer. Hon spelar mjukt men personligt, stöter ut tonerna och bräker lite lagom ibland, sticker iväg med en och annan ljus ton. 

The night time, en egen komposition, är ett annat riktigt bra instrumentalspår. En långsam, flanerande låt genom stan nattetid med blåbluesiga saxofontoner som brummar och morrar men ändå håller sig till den fina melodin. Så ylar saxen till, fast lågmält. Rytmkompet är väl snarast latin.

Vissa kritiker menar att Grace Kelly borde renodla sig: välja sång eller (helst) instrumentalt, pop eller (allra helst) jazz. Men hennes bägge musikaliska sidor hör väl ihop, som två sidor av samma artist och människa? Tycker jag.