Lucilla Galeazzi, Didier Laloy, Ialma, Carlo Rizzo & Maarten Decombel

Dela den här recensionen:

Den välmeriterade italienska folksångerskan Lucilla Galeazzi slår sig ihop med Belgiens svar på Värttinä, Ialma, samma lands kanske skickligaste durspelare, den alltid lika lyssningsvärde gitarristen Decombel, samt italienske tamburinspelaren Carlo Rizzo i en samling väl valda sånger på italienska och spanska.

Klart det blir bra. Syditalienskt är ofta lika med muntert energiskt och det spanska är gärna fyllt av kval, resultatet intensivt och spännande och dessutom inte sällan påhittigt. Lyssna exempelvis på Rizzos inledning till Sempre ailala som trots en massa nypåhittade rytminstrument i nutida folkmusik visar att gammal är äldst, och att en tamburin inte är att förakta.

I repertoaren ingår även den så extremt ofta tolkade Bella Ciao – kanske dags att låta den låten vara ett tag? Min åsikt är att behovet av politiska sånger just nu är stort världen över och denna har utkristalliserat sig som Europas kampsång nummer ett, folkets svar på europeiska unionens An die Freude. Men ändå, det finns ju så mycket annat med viktigt budskap och som inte sjungits på skiva. Dessutom är tolkningen inget märkvärdigt. Dock ett klagomål utan större betydelse för skivans helhet som trots att musikerna är en samling gamla rävar inte visar några spår av brist på samarbetskunskaper. Skivan har dessutom inga spår av den lite kyligt stela perfektionism som ibland kännetecknar det aktuella skivbolagets produktioner. Lyckligt vis lever musiken, för att citera den vackra avslutningen: ”Ma per fortuna la musica è viva!”