Amir ElSaffar

Dela den här recensionen:

Tidigare har Amir ElSaffars musik legat någonstans mellan amerikansk jazz och irakisk maqam. Den här gången märks inte lika mycket av det senare. Mycket på grund av att han nu har ett piano med i bandet, vilket han inte hade när hans musik låg närmare maqamens tonspråk. Nu handlar det mer om rak, modern jazz. Ekvilibristiskt solospel av alla inblandande och trixiga passager. Kanske är det ett sätt för ElSaffar att inte fastna i ett fack utan faktiskt få visa den bredd han har som trumpetare.
Bandet håller rätt bra energi och driv skivan igenom. Saxofonisten Ole Mathisen smattrar sig igenom solon som vore han besatt. Trummisen Don Weiss piskar på bandet och basisten Francois Moutin spelar vissa stunder som om strängarna brinner.
På Balad har dock elden slocknat och musiken flyter runt i atmosfären som om tyngdlagen upphävts. Skivan är en positiv utveckling för ElSaffar på alla vis. Jag hoppas bara att han inte helt överger det han tidigare arbetade med utan kommer att följa fler spår samtidigt i sitt skapande.