José Maria Gallardo & Miguel Ángel Cortés

Dela den här recensionen:

De båda gitarristerna på skivan kommer från var sin sida av spektrat mellan klassisk gitarr och flamencogitarr. Ändå har den klassiska gitarristen (José Maria Gallardo del Rey) haft så mycket kontakt med flamencon att han har en solid kunskap om flamencons genrer och tradition.

Miguel Angel Cortés hörde jag för några år sedan i ett mycket seriöst projekt där flamencomusiker mötte musiker från den tidiga musikens levande spanska tradition. Således är det två gitarrister med vidöppna öron och ett intresse för att utforska nya utmaningar. Framför allt Gallardo del Rey har en historia med Isaac Albéniz musik och jag upplever skivan som vilande tungt på hans kunskap om Albéniz.

Musiken kommer dels från Albéniz Suite española no1 plus ett par ytterligare av denna kompositörs klassiker. Dessutom har Gallardo del Rey bidragit med en komposition som är en hyllning till Albéniz: Epitafio à Isaac Albéniz där han hittar föregångarens ton och uttryck väl.

De båda gitarristerna lyckas med en svår utmaning (om de nu har avsett detta): de får musiken att hamna precis mitt emellan flamenco och klassisk approach. Det är en uppenbar balansgång de utför, där de har olika typ av anslag: Gallardo del Rey med sitt klassiska anslag som ändå är vässat med en antydan åt flamencohållet. Cortés har ett flamencoanslag som är en liten aning åt det mjukare hållet, och därmed hamnar de inte så oerhört långt från varandra, samtidigt som de ändå kan urskiljas distinkt på skivan (för ett vant gitarröra).

Man kan uppfatta det som att Gallardo del Rey har sin utgångspunkt i de klassiska transkriptionerna (kompositionerna skrevs ju ursprungligen för piano även om de är influerade av spansk traditionell gitarrmusik från slutet av 1800-talet). Cortés bidrar med moderna flamenco-impulser som drar musiken åt det vassa, dynamiskt känsloladdade hållet, och Gallardo del Rey låter styckena landa tillbaka i den klassiska fållan.

Det blir därmed en mycket levande skiva som andas och pulserar (mer i vissa av styckena, andra håller sig närmare originalen). De båda gitarristerna förklarar i konvoluttexten att deras idé har varit att “återställa kompositionerna i den identitet som Albéniz ville att de skulle äga, med en flamencogitarr i sinnet”.

De har här väckt upp Albéniz ur graven och enleverat honom på en utflykt egentligen i en fantasi: Albéniz uttryckte under sin levnad förtjusning över att höra de första transkriptionerna av verken till klassisk gitarr. Här har duon tagit musiken ytterligare ett steg åt flamenco-hållet. De har inget belägg i musikforskningen för att Albéniz skulle ha föredragit en flamenco-attityd framför den klassiska gitarrens. Men jag förstår och sympatiserar med ambitionen hos duon, de har visat på ett spännande sätt att tolka några av den klassiska gitarrens mest populära örhängen med en rejäl dos flamencokryddning.