José González

Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night handlade om dödsförakt. Den snudd på aggressiva uppmaningen att ”rage against the dying of the light” syftade på att spotta döden i ögat, att rasa, göra motstånd och brinna starkt ända till slutet.

Valet av titeln på José González första album på fem år känns därför passande. González säger nämligen själv att han på albumet reflekterar över sakernas tillstånd och mellanmänsklighet, men minst lika mycket på teknikoro, ideologiska låsningar och frustrerad framtidsångest. 

Temamässigt passar reflekterandet väl ihop med en återkomst till ett så gott som helt akustiskt landskap. Med några få undantag finns här endast gitarr och González spröda stämma. Majoriteten av texterna är på engelska, två på spanska och lika många på svenska. Men inget ilsket rasande. I stället en ödsligt minimalistisk känsla, ett nästan blygt intryck trots malande gitarrfraser eller rytmiskt svajande borduntoner. 

Här finns snällt och vänligt, som i den vaggviseliknande Etyd, den gungande For every dusk, eller kärleksförklaringen Ay querida, mer likt debutalbumet Veneer än något annat. Men på vissa spår – inledande A perfect storm, titelspåret och Losing game – kan man ana den bakomliggande frustrationen i den hypnotiska, nästintill ökenbluesaktigt malande gitarren. Men rösten förblir konstant lugn och kontrollerad. Vacker, eftertänksam och vänlig, även när den – som i Sheet – meddelar att det är dags att släppa taget och gå vidare.

Och när avslutande Simon & Garfunkel-flirten Joy (Can’t help to sing) tonat ut är känslan ändå övervägande optimistisk. Trots det försiktigt frustrerade rasandet känns det ändå som att José González valt att landa i glädjen, i våra gemensamma möjligheter, i stället för mörkret som hopar sig runt omkring oss.