Theo Croker

Dela den här recensionen:

Albumet mjukstartar med Alapa (for Doc) där Theo Crokers ensamma trumpet flanerar hemåt längs en regnvåt gata, kanske lite skissartat spansk till och med. Men redan i låt två, Realize, är det fullt ställ. Som när en rivstartande tv-showsignatur intar den största scenen på en jazzfestival.
Så hette morfar också Doc Cheatham och var erkänd jazztrumpetare och bandledare. Crokers egen musik har jämförts med namn som Count Basie och Buck Clayton, men musikaliskt förenar han det traditionstrogna med modernare influenser från hip hop och r&b. Här finns tolkningar av låtar från Michael Jackson (en afrokubansk tackling av I can’t help it) och Stevie Wonder.
Det hela är ekvilibristiskt men balanserar oftast på rätt sida av de rena uppvisningarna. Det svänger, med starkt övertygande insatser av samtliga inblandade, inklusive gästande vännen och mentorn Roy Hargrove.
Föga förvånande att kollegor från Wynton Marsalis till Donald Byrd hyllat Theo Crokers spel och glöd gång efter annan. Dee Dee Bridgewater har producerat plattan där hon även sjunger på några spår, och släpper den på sin egen etikett DDB.
Ändå saknar jag den där slutgiltiga pusselbiten. Musiken och skivan flyter liksom ut och så spretar det lite väl mycket. Lite mer helhetstänk hade gjort AfroPhysicist en stor tjänst.