Oker

Okers sättning – trumpet, kontrabas, akustiska gitarrer, trummor och slagverk – antyder normalt en annan ljudbild än denna. De har spelat och turnerat tillsammans i cirka tio år och detta är deras tredje skiva. Musiken på de föregående är komponerade, var för sig eller tillsammans, av medlemmarna i kvartetten, Torstein Lavik Larsen, Adrian Fiskum Myhr, Fredrik Rasten och Jan Martin Gismervik. 

I Aerial däremot, hör vi två cirka tjugo minuter långa helt improviserade stycken. Med viss insprängd dramatik flödar musiken stillsamt men målmedvetet i en samlad framåtrörelse en smula olik hur det brukar låta om impromusik och frisinnad jazz. 

Den första, Equinoctial tide, betecknar vatten som måste ledas bort, så det går ju att tolka in ett underliggande miljöhot om ökande havsnivåer och översvämningar, om man vill. Det uppstår trögheter, tunga vågrörelser och en smula gnissel, dålig avrinning eller stopp i brunnen. 

Betraktar man Crepuscular rays, det andra stycket, som betecknar skymnings- eller gryningsstrålar från solen på himlen, ser de ut att divergera men är i själva verket parallella. Vad kan man då lita på?

 Musiken pekar mot utmaningar, att förstå sin omgivning. Den är en minimalistiskt klingande överraskning, omhändertagande till sin natur, men inte enbart trivsam. Den är också nödvändig för vår tid.