Daniel Lemma

Dela den här recensionen:

Minns ni när man satt och diggade skivor med kompisar och någon sa: ”Det här är bra.”? Som om musiksmak var något helt objektivt. Emellertid går det inte att förneka att Daniel Lemmas senaste musikalbum, inspelat i Addis Abeba med etiopiska musiker, är bra. Mycket bra. Något att spela för kompisar, syskon, barn och barnbarn och upplysa om att detta är något de borde lyssna på. Ungefär som med Paul Simons Graceland, som väl ingen kunde undvika att lyssna på då det begav sig. 

Något säger mig att Lemma hört just den ofta, men Addis är ingen efterapning, det är Lemmas återkomst till barndomens Etiopien och den är högst troligt inspirerad av en stor mängd musik från födelselandet, liksom även från USA där Lemma bott en period. 

Nu ses Lemma ibland gå omkring i Majorna i Göteborg som en helt vanlig man, och i detta bostadsområde är det inte ovanligt att musik förgylls av en fiol. I Lemmas fall består den av en ensträngad masenqo, hörs på flera låtar och bidrar till den suveräna slutprodukt denna skiva är. Där hörs även en krar, den fem till sex-strängade lyran, samt en flöjt, troligen en washint och några i västvärlden helt vanliga men mästerligt trakterade musikinstrument. 

Abegasu Shiota på keyboards bör hyllas, beröm bör också ges till basisten Henock Temasgen och gitarristen Girum Mezmur. Sist men inte minst gör naturligtvis Lemma själv det mesta sångjobbet, erfaret och skickligt. Den som besöker en krog, deltar i ett bröllop eller gör i princip vad som helst tillsammans i större sällskap i Etiopien får ofta höra en lokal musiker eller sångare, en azmari, på bland annat masenqo och/eller sång. 

Här hörs azmari-sångerskan Nardos Tesfaw med kollegor medverka till att göra skivan till ett svensk-etiopiskt, oerhört svängigt mästerverk, ett slags prick över i-et på allt samarbete som faktiskt skett, och sker, de båda länderna emellan.

[Släpps 6 oktober.]