Roberto Fonseca

Dela den här recensionen:

Pianisten och kompositören Roberto Fonseca är en de stora kubanska musikerna i modern tid, i någon mening en arvtagare till stilbildaren och åldermannen Rubén González, och liksom denne en del av projektet Buena Vista Social Club. Fast Fonseca nämner snarare sångaren och gitarristen Eliades Ochoa som förebild, eller sångarna Omara Portuondo och Ibrahim Ferrer. Gamla kubanska hjältar.
ABUC är Fonsecas nionde album. Fonseca, född 1975, slog igenom runt millenieskiftet, och har ägnat de senaste två, tre åren åt att utforska och ta det kubanska musikarvet vidare. ABUC är helt enkelt Cuba baklänges, inte så subtilt kanske, men säkert ett sätt att berätta att det handlar om ett slags retrospektiv och historielektion. Så här har det låtit, så här gick det till förr, kolla vilka fräcka grejer de gjorde back in the day, en mis tiempos [KURISVT]. Och så är det förstås Roberto Fonsecas sätt att på ett personligt sätt betrakta ”mitt land, min kultur och mina rötter”, som han skriver i skivans konvolut.
Trots att man kallat in nån gammal studioräv till en ännu äldre studio och trixat en hel del med teknik och instrument för att skapa tidskänsla, så är det här en produktion som låter hur 2017 som helst. Musiken däremot, i huvudsak komponerad av Fonseca, skulle i vissa fall kunna tas för kompositioner från en annan tid.
Det är hur som helst riktigt läckert gjort, inte minst blåsarrangemang och den okonventionella och rika orkestreringen. Från den inledande Cubano chant, amerikanen Ray Bryants eleganta hyllning till kubansk musik, till Fonsecas eget statement Velas y flores, genomsyras ABUC av mästerligt hantverk i alla delar. Och den ger i lika hög grad en bild av kubanskt musikarv som av en i högsta grad eklektisk musiker.
I sitt ljuvligt rytmiska och uttrycksfulla pianospel förenar Fonseca det kubanska med inte minst jazz. Och bland en del sköna gäster kan nämnas just Eliades Ochoa som sitter in på Tumbao de la unidad.