Ingfrid Breie Nyhus

Dela den här recensionen:

Att nutida tonsättare hittar inspiration i folkmusik är inte ovanligt. Både nu och då. Och även Edvard Grieg var en gång nutida! Här är tre relativt lättillgängliga stycken av tre norska tonsättare tolkade av pianisten Ingfrid Breie Nyhus, vars repertoar omfattar både klassisk nutida och folkmusik.
Första stycket från 2014 av Øyvind Torvund har ett på pappret rätt invecklat upplägg med elektronik och kassettbandspelare plus flygeln. Pianisten avlyssnar en sekvens på kassetten och imiterar vad hon hört, precis som folkmusiktraditionen bjudit yngre spelare att lyssna till de äldre. Resultatet är dynamiskt och något splittrat, titeln Abstraction in folk art helt adekvat.
Solspill från 1983 av Lasse Thoresen avbildar solkatternas lekfulla spel en klar och stilla dag, en vindpust kan få dem att fladdra till, ett mörkt moln i fjärran är inget riktigt hot.
Asbjørn Schaathuns Nations, från 2014, är det längsta stycket med sina dryga tjugotre minuter, och också det tyngsta. Med ”natur” och ”kultur” som poler vill han skapa ett Norskt stycke musik med Norska musikdetaljer (med moment typiska för hardangerfelan till exempel).
Med sådana anspråk kunde det blivit ett riskprojekt nu när nationalromantiken är ett passerat kapitel. Men lyssnar man bara på musiken tonar ett saktmodigt landskap fram som kan vara både ett inre och ett yttre. Utbrott av spretig dramatik, muller och tillrande små diskanthopp är inbakade i formen. Det är framspelat med en skopa distans, stramhet och en balja värme.
Allt hålls samman till synes utan ansträngning, vilket ju tyder på övning, skicklighet och ett gott sinne för form och flyt hos pianisten, och – musiken exkluderar inte någon.