Dominic Miller

Dela den här recensionen:

Absint kan, om man regelbundet dricker större mängder, förvrida sinnesförnimmelserna. Det är möjligen en paradox att många impressionister var absintdrinkare; den precisa tekniken i deras konst var knappast sinnesutvidgande, men den fick en liknande effekt i målarens gestaltning av det subjektiva intrycket.

Det är också två poler som präglar Dominic Millers musik. Den är stämninginriktad och målerisk, men också i rörelse bort från fixerade bilder och figurationer. Miller nämner själv en berättande strävan i musiken, men rörelsen går främst i sidled och på djupet. Musiken är mer rymd- och stämningsskapande än episk i de associationer den väcker.

Den bygger på ett nära samspel mellan Millers gitarr, den unge bandoneonisten Santiago Arias, Manu Katchés trummor, Nicolas Fiszmans bas och Mike Lindups klaviaturer. Inget instrument tar över, de är alla delar av en förtätad och lågmäld helhet med en stark suggestionskraft.