Togges band

Dela den här recensionen:

”Färjan ger sig av. Helst vill jag lägga mig ner och dö”, sjunger Torgny ”Togge” Sjöstedt i Bugg, en visa det låter väldigt mycket Torssonsk grå vardag om men det är en deppighet jag inte riktigt kan ta på allvar. ”En påtänd poet står vid Otterhällans krön”, sjunger han sedan, lite självironiskt kanske. Nära denna plats föddes Evert Taube, och visst anas influenser i de havsnära geografibeskrivningarna. Men också andra nutida vispoeter känns igen. Ted Ströms Vintersaga till exempel: ”Båtar går på grund i norra Kvarken”. Och Ferlin i ”Vinden var vresig, kölden var sträng”.
Andra visdiktare får sina textrader ihopblandade i en snyggt tidsskildrildrande textrad. ”Ett cirkuståg passerar. Jag står här på ett torg. Rumäner spelar dragspel överallt i Göteborg.”
Allt detta plus inledande visans titel, Håkan Hellström, samt Togges sätt att uttala de där vita ulltussarna på himlen som ”mållnen” gör att detta andas Göteborg så det skriker om det som en silltrutsflock på en feskebåt. Men det doftar även Gunder Hägg och Blå Tåget – i Redistribution tänker jag på deras tidiga Alienation och Togges sångsätt ligger nära både en äldre Torkel Rasmusson och en yngre Tore Berger.
Musikaliskt är det mestadels stillsam pop, lite som Dagebys solostycken ungefär och så hör jag några tongångar från The Doors. Och med alla dessa ingredienser kunde man kanske tro att det är fantasilöst och snott, men det är det inte. För även om influenserna är tydliga bär det ändå en tydlig personlig prägel.
I Togges band ingår bland andra Amanda Werne på gitarr och bakgrundssång som för tankarna till Leonard Cohen. Och en dyster soppa gjord på lika delar kanadensisk poet, Torssonlåtar och svensk progg, ja det blir faktiskt ganska eget. Ungefär som Håkan Hellström, som musikaliskt lyckats hitta den felande länken mellan Springsteen och Gessle. Faktiskt är detta riktigt bra. Sköna sånger och texter att fördjupa sig i.