Loney Dear

Dela den här recensionen:

Emil ”Loney Dear” Svanängen har släppt sitt andra album på Peter Gabriels bolag, Real World. Det skiljer sig betydligt från den självbetitlade etikettdebuten för fyra år sedan. De tydliga influenserna på föregångaren (pop, electronica, prog, Beatles, Brian Wilson, med mera) har fått stryka på foten för en mer återhållen, betydligt enklare arrangerad, minimalistisk musik, främst representerad av Svanängens piano och ljusa, nakna, självutlämnande röst.

Influenserna på A lantern and a bell kommer, stämningsmässigt, närmast från klassisk och sakral musik och The great American song book, med inslag av både gospel och Randy Newman. Sångerna inramas av ljudupptagningar av hav och sjöfåglar, orgel och ljudeffekter som förstärker den genomgående drömska känslan av kombinerad stillhet (även när texterna är som mest känslomässigt intensiva), oro och sorg.

A lantern and a bell är kort, knappt 28 minuter lång, men med sånger som Habibi (A clear black line), en ”torch song” om flyktingar; Oppenheimer, hur de bästa föresatser kan grusas, och den stillsamt mäktiga Trifles, förmedlar Svan-ängen mer känslor på mindre än en halv timme än många artister gör på dubbelt så långa skivor.