Joel Lyssarides

Dela den här recensionen:

2018 slog pianisten Joel Lyssarides ned som en supernova i jazzvärlden. Från att ha varit en flitigt anlitad popkeyboardist med framgång även i den klassiska musikvärlden, kom han med debutplattan Dreamer fram som nästa stora pianolöfte med en egen högst personlig och tydlig men ändå igenkännelig röst. Yra av glädje jämförde vi honom med både Jan Johansson och Esbjörn Svensson och plötsligt var han med all rätta med överallt. Till och med hos Nordegren och Epstein i P1. Dagen efter att uppföljaren A better place släpptes inför ett fullsatt Södra Teatern under Stockholm Jazz Festival, med P2-inspelning, fick Lyssarides en Jazzkatt som årets musiker. På A better place är det ingen tvekan om att Fernqvist-Blixt-Lyssarides blivit en än starkare enhet. Live-feelingen är tydlig och tydligare än på föregångaren Dreamer som till sin fördel hade ett par mer dramatiskt utmejslade melodier. En del ligger i tillvägagångssättet där Dreamer vilade på låtar skrivna under ett par års tid och där musiken fick växa fram genom att Joel och basisten Niklas Fernqvist spelat ihop under ett drygt halvår innan Svensson Blixt anslöt. A better place är mer av en sammanhängande svit som bygger på Lyssarides improvisationer som han sedan transkriberat för trion. Med detta sagt är A better place en av årets höjdpunkter. Joel Lyssarides är en av inte så många artister där allt känns logiskt, där det skrivna verkar improviserat och där det improviserade tycks skrivet. Hans vandring har börjat, ska bli spännande att följa honom längs vägen.