Khadija Jiijo Jeesto

Dela den här recensionen:

Innan det blev allt vanligare att strömma lånade jag ibland ut somalisk musik på cd på biblioteket där jag jobbar, oftast till svensk-somalier som skulle anordna olika evenemang på helgerna. Den nya skivan på Ostinato Records släpps visserligen endast digitalt men den hade varit en given hit på de somaliska festerna i nordöstra Göteborg. Eller på vilket partaj som helst. Musik som gjordes i smyg, i exil, i Jidda, den saudiska miljonstaden nära Mecka. Dit hade sångerskan Khadija Jijo Jeesto flyttat efter att under flera år i början av 1990-talet försökt lämna inbördeskriget i hemlandet. 

I Saudiarabien var det nästintill omöjligt att vara kvinna och uppträda på en scen, musik överhuvudtaget uppfattades som haram. Khadija Jijo Jeesto spelade in de sex låtarna på skivan med andra exilmusiker i hemlighet, i en studio, bröllopsmusik som beställts av en somalisk familj i Frankrike. Det är smattrande syntar och melodier som virvlar omkring, ganska typiskt för musik från Afrikas horn. Sången är både ljus och skarp, en kör dyker upp, och låtarna studsar mellan kontinenterna. Rytmerna och soundet har växt fram i Mogadishu men också i samklang med den arabisk-influerade banadiiri-kulturen längs Somalias södra kust. Det svänger som tusan och skivan är ett bevis på att musik aldrig går att förbjuda!