Le Vent Du Nord

Dela den här recensionen:

Tjugo vårar, eller åtminstone tjugo år, som band är just vad Le Vent Du Nord från Quebec firar i år, och de gör det genom att ge ut sin elfte skiva. Den låter precis som bandet brukar göra, med en blandning av traditionella och egenskrivna låtar, både sånger och instrumentala, och sätter tonen redan med den inledande sviten med tre reels. I andra spår finns bandets kanske främsta signum – stämsången – som de briljerar med både i snygga refränger och i den fantastiska Turlute du mai med femstämmig trall utan annat komp än det typiska fotstampandet och riktigt ljuvlig dynamik.

Nicolas Boulerice pianospel är alltid snyggt, men precis som på tidigare skivor hade jag velat höra honom spela vevlira oftare. Den lägger dock en bordunmatta i den dramatiska sången Marianne som under sex minuter växer till en riktigt mäktig koloss när Olivier Demers och André Brunets fioler bygger upp en tät och intensiv stämning och Réjean Brunets basgitarr och Simon Beaudrys gitarr ger en rejäl tyngd. Le Vent Du Nord bjuder inte på några direkta överraskningar för oss som hört dem förut, men det gör knappast något när de är så fenomenalt skickliga på det de gör.