Billy Strings
Slaktkyrkan, Stockholm, 1 december 2022
Länge efterlängtad kliver den trettioårige bluegrass-aposteln från Lansing, Michigan, på i Slaktkyrkan vid pass kvart över åtta. Första gången i Sverige. Första halvan av första set är magiskt. Billy Strings och hans neoklassicistiska band infriar varje löfte om en ny storhetstid för Bill Monroes musik, förädlad under händerna på musiker som Lester Flatt & Earl Scruggs, Doc Watson, Dave Grisman, Clarence White, John Hartford.
Strings öppnar med Dust in a baggie, låten han blev viral med och som han sedermera spelade in för sin första ep. Det var 2016. Billy hade flyttat till Nashville och delade någon tid lägenhet med bluegrass-gitarristen Molly Tuttle, nu Grammy-nominerad för sin senaste platta Crooked tree. Billy fick sin Grammy för Home.
Tre dagar in i den utsålda första Europaturnén byter Strings setlista varje kväll. I slakthusområdet går Dust in a baggie sömlöst över i Jimi Hendrix Love or confusion till Meet me at the creek och vi får en fullständigt makalös version där basisten Royal Masat står i epicentrum som en ohelig allians mellan tändkulemotor och elastisk limträbalk, mandolinisten Jarrod Walker flippar iväg och visar varför det alls inte är osökt att sätta honom i samma härad som en ung David Grisman och när Billy går loss bland effektboxarna förvandlas han från en ny-ortodox Watson-apostel till en Dead-head och Slaktkyrkan går från juke-joint till psykedelia-näste. Fiddlaren Alex Hargreaves river och flyttar metriken. Någon kvart senare mellanlandar bandet i foxtrot-vänliga All of tomorrow innan de laddar om för John Hartfords All fall down och mer psykedelia-grass.
Nej, någon traditionalist är han inte, mer av en post-traditionalist med starka inslag av den progressiva bluegrass som bröt fram under slutet av 1960- och 70-talet med inspiration från både jazzen och rocken. Strings, som först började spela och turnera med sitt metal-band, har mer av den musiken i sig än andra progressiva akter som Chris Thiles Punch Brothers vilka plockat in inslag av västerländsk klassisk musik.
Billy Strings spelar skarpt och svängigt, anslaget är distinkt och utmejslat utan att förlora i värme och uttryck. Och rösten har djupnat. Berättelserna om den egna tuffa uppväxten landar i ett vemod och en omsorg om de sina. Trots allt. Strings förlorade sin biologiska pappa som väldigt liten. Han vann en styvpappa som lärde honom spela bluegrass men som tillsammans med mamman flöt ut i missbruk. Strings lämnade sitt hem. Bodde hos en kompis och tog sig igenom skolan. Läste rockbiografier och började lira i ett metalband.
Nyss fyllda trettio har han turnerat i snart tio år, spelat in tre soloalbum, vunnit en Grammy, blivit utsedd till världens bästa bluegrass-gitarrist och nu spelat in en platta ihop med styvfarsan Terry Barber. Tradlåtar de spelade ihop när Martin-gitarren var större än Strings själv. Ingen av de låtarna dök upp under kvällen men en rad andra hyllningar till artister och band som influerat honom, Roy Acuff, New Grass Revival, en fantastiskt fin version av The Dilliards There is a time samt avslutningsvis Bill Monroes Uncle Pen och cirkeln är sluten.
text & bild: Magnus Östnäs
