Emmalisa Hallander meets Tilde Schweitzer Big Band
Stockholm Jazz Festival, Scalateatern, 12 oktober
Emmalisa Hallanders alldeles nyskrivna Cherokee, på svenska, om mötet med en fager spelman och en flaska hembränt en kväll i Leksand, samt en alldeles bitterljuv Lush life avslutade mötet på Scalateatern mellan två av svensk jazz mest självlysande unga musiker, Emmalisa Hallander och Tilde Schweitzer.
Det är bara två veckor sedan den brutalbegåvade trombonisten Tilde Schweitzer ledde Radiojazzgruppen i en konsert från Berwaldhallen med nya egna arrangemang av jazz-, folk- och popmusik på temat Scandinavian Songbook II. Då hemförlovad satt jag och tappade stundtals andan av Schweitzers grepp och uttryck, arr och spel.
Liksom då i Berwaldhallen är det flera tider som blåser över de insuttna stolsraderna på Scalateatern i Stockholm den tredje kvällen av Stockholms jazzfestival. Benny Goodmans och Alice Babs 1940-tal mötte samtida nyskrivet i den klassiska Basie-laguppställningen fem saxar, fyra tromboner, fyra trumpeter och ett komp bestående av trummor, bas, piano och gitarr.
I Tilde Schweitzers unga, sprudlande, snabbfotade storband finns ingen gitarr men kompet hålls samman av Hugo Löf på ett sätt som väcker tankarna till basister som Niels-Henning Ørsted Pedersen, en gång kallad världens åttonde underverk.
Tungt att lägga på unga axlar? Nej, i ett storband där kapellmästare Schweitzer jobbat förtjänstfullt med både dynamik, dialoglinjer och tydlighet och många fina solister hittar man ändå instrumentalister som får talangmätarna att slå i topp. Efter inledande Goodmans A smooth one med Tilde på pulserande, elegant sordin-lock kliver kvällens andra posterartist, sångerskan Emmalisa Hallander, in på scen och det blir åka av direkt i amerikanska sångbokens ’Deed I do som tidigare förvaltats av Ella och Basies band. Vidare in i Hallanders två helt nya kompositioner Talking about love med tempodubblering och ett fint barytonsolo av Morgan Lindgren och Only a memory med bucketsordinerade trumpeter.
Redan där hade man kunnat ta vesper. Men i andra halvlek går firma Schweitzer-Hallander för strupen. Vid sidan av Hallanders imponerande starka egna kompositioner som Month of May från hennes senaste soloalbum Out of reach får vi I didn’t know what time it was och No words blues, båda i arrangemang av Bengt Hallberg för Alice Babs. Och visst är Babs en referens, inte minst för den friska flykten i Hallanders porlande scatsång. I No words blues scat-sparrar hon snyggt med Eskil Larsson på klarinett.
Det är skönt mellansnack, två helt obekymrade unga stjärnskott som spelar på varandras bästa fötter under en kväll som borde bli ett slags tradition. Gärna med Cherokee efter Hallanders diktade resa i Dalarna.
Text & bild: Magnus Östnäs
