Lucky Chops
Nalen, Stockholm, 18 februari 2017
Lucky Chops bildades av några high school-ungdomar i New York City för tio år sen, och konceptet blev att på bleckblås, saxofon och trummor spela covers på diverse pop- och funklåtar. Repertoaren kom att innefatta såväl James Brown som Adele. Gruppen spelade ute på stan, i parker och inte minst utanför tunnelbanestationen vid Herald Square.
På en plats där det myllrar av stressade människor på väg någon annanstans är det en konst att få folk att stanna till och lyssna, och detta lärde sig Lucky Chops bemästra till fulländning. Med deras charmiga koreografier blev en video just därifrån viral för två år sedan, med många miljoner visningar, och resten är – som det brukar heta – historia.
Snart turnerade gruppen kors och tvärs över USA, och förra våren var det dags för första Europaturnén. Jag såg dem på deras blott andra gig, på pyttelilla Brooklyn Bar i Stockholm, inför gissningsvis långt under hundra personer. Scenen var så liten att sousafonen nästan slog i taket och att det knappt fanns utrymme för koreografierna, men det märktes att detta var ett band som verkligen satte showen i fokus. Inte show i form av klädbyte, videoprojektioner och scenografi, utan genom stark publikkontakt och scennärvaro.
När Lucky Chops nu återvänder till Stockholm är det med en totalt annan inramning. Nu spelar de på ett sedan länge utsålt Nalen, med dess magnifika scen med dussintals meter fri höjd upp till den stora takkupolen. Trumpetaren Joshua Gawel håller sig mest ute på sin kant, men de övriga tre blåsarna tar till vara på den stora ytan och rör sig nästan oavbrutet över hela scenen. De studsar, dansar och viftar till publiken med en närmast obegränsad energi.
Även bandets repertoar har förändrats, och innefattar nu en hel del egna kompositioner. Deras intrikata arrangemang kommer till sin rätt i än större utsträckning än tidigare, och riff, stämmor och melodifraser bollas ständigt mellan instrumenten. Tenorsaxofonisten Daro Behroozi förser både sitt huvudinstrument och sin basklarinett med diverse effektpedaler, och hans solon på den senare låter stundtals närmast som vore de spelade på gamla syntar, fast framförda med betydligt mer röj. Ibland oktaverar han dessutom ner tonhöjden för att skapa riktigt massiva basstämmor.
Nye trummisen Charles Sams har en tung, rockig spelstil som gör sig utmärkt på stora scener, Josh Holcomb smattrar fram sina toner medan han konstant är i rörelse och riktar sin trombon åt alla tänkbara håll, och sousafonisten Raphael Buyo dansar omkring som om det stora instrumentet knappt vägde något alls.
Hur de orkar göra en halvannan timme lång spelning i detta tempo är ett mysterium, men det är uppenbart att publikens respons lyfter bandet. De passar i ett mellansnack på att berätta att de aldrig kunnat förvänta sig att hamna här när de en gång började spela på gatorna, och uppmuntrar musiker att sprida sin musik för att nå ut. Chansen till ett brett genomslag finns ju uppenbarligen, det är Lucky Chops själva ett bevis på. Och den scennärvaro som ledde till detta är helt klart något som uppskattas, sällan har jag hört en publik vara så entusiastisk, och definitivt aldrig inför vad som egentligen är en blåsensemble. Men så är ju New York-kvintetten inte heller en vanlig sådan.
Förutom allehanda videoklipp som finns på Youtube kan jag rekommendera att ta en titt på gruppens Facebooksida, där de har för vana att livesända många av sina konserter, som även kan ses i efterhand.
Rasmus Klockljung
