Redaktionsbloggen

Samtidigt, långt borta på andra sidan landet: Way Out West

Neneh Cherry & RocketNumberNine, Tinariwen, Motörhead med flera på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg.

Torsdag 7 augusti 2014

Tinariwen tar över efter Markus Krunegård när Way Out West just har inlett den åttonde upplagan i Slottsskogen. En hoper tuaregmän från Sahariöknen i Norra Mali som verkar vara på det klara med mygg- och knott-tätheten i det land de nu besöker igen.

Så gott som samtliga medlemmar är täckta med sandskyddande tyger och plagg hela vägen upp till ögon, nästa och mun. Nu lyser dock dylika flygfän med sin frånvaro i den svenska augustikvällen.

tinariwen3

I stället för mygg och knott kan vi i publiken njuta av en hypnotiskt malande musik, en ökenblues som inte precis är lätt att vifta bort. Vi vaggas in i en vibrerande audiell värld där de mer välbekanta Jimmy Page, J.J. Cale eller Jimi Hendrix aldrig är särskilt långt borta.

Efter konserten träffar jag flera gamla bekanta som aldrig hört bandet tidigare och nu blivit smått frälsta i detta ”Rolling Stones från öknen” som av dem uttrycker det.

neneh

Samtidigt som Tinariwen ökenriffar spelar Neneh Cherry med brittiska duon RocketNumberNine i det tält som rymmer Linnéscenen. Neneh Cherry flörtar lite med publiken genom att säga att hon funderar på att ”stanna kvar i Göteborg och strunta i Norge” och fortsätter med att prata om att ”stanna kvar i Göteborg och strunta i Helsinki”.

RocketNumberNine är två bleksiktiga britter på trumset respektive syntar och maskiner. Det är rätt långt från soundet på Neneh Cherrys tidiga nittiotalsskivor. Mer syntbaserat och monotont malande. Ett vegan-Suicide med boooomande basmembran. På skiva är den svirrande musiken producerad av Four Tet.

När Neneh Cherry kommer fram till den ett kvarts sekel gamla hitlåten Buffalo stance går den knappt att känna igen, förutom i Nenehs alltid lika säkra leverans av de numera klassiska textraderna. Hiten låter nu jazzigt skev, triphopigt trulig. Neneh slänger iväg några moderliga pussar och så är det slut för den här gången.

Ett lite ljummet gig, mitt-på-dagen-lojt och på sina håll bedrövligt fult basljud.

På julafton firar Lemmy sin 69:e födelsedag. Han är alltså äldre än Patti Smith, Iggy Pop och en bunt andra rocklegendarer och bara några veckor äldre än Neil Young. Efter diverse hälsoproblem står Motörhead-generalen ändå fortfarande på världens rockscener.

I Slottsskogen har bandet allvarliga problem med ljudet. Gitarristen Phil Campbells gitarr är begravd i mixen, och då består den ändå bara av just elgitarr, elbas och ett enormt omfattande trumset. Det låter segt och orkeslöst, som om mixerkillen ville ta vegetarianernas parti i den vida spridda debatten efter trumslagaren Mikkey Dees uttalanden om festivalens vegetariska profil.

Efter en blues – av många, faktiskt – från senaste albumet Aftershock tar det sig lite. Motörheads trummis drar ett rasande skickligt trumsolo på sin hemmaplan. På storbildskärmarna ses Mikkey Dees två flinka fötter bearbeta de dubbla baskaggarna. ”Om man hade haft ett skomärke hade det varit läge för spons nu!” säger en ung tjej framför mig och sammanfattar Motörheads problem bättre än jag någonsin skulle kunna.

Gitarristens Strongbow-cider-sponsrade gitarr hör också till detta numera så varumärkesbyggande rock’n’roll-maskineri, som lånat ut sin logotyp till allt från vin till hörlurar. Det gula och svarta i gitarrdesignen matchar i och för sig Campbells BK Häcken-tröja.

Bandet ägnar sig väldigt mycket åt varumärkesbyggande på alla fronter. Medlemmarna odlar noggrant sin ”farliga” image. De frågar om det är högt nog. ”Det är nån som gråter här framme…” och ”Gillar ni rock’n’roll?”
Just det sistnämnda kan vara en nog så relevant fråga i dagens musikklimat och på årets Way Out West. Och för de hårdrocksfans som samlats framför Flamingoscenen är det ändå en välkommen påminnelse, särskilt inom deras valda genre.

”Killed by death” rosslar Lemmy ur sig och vi inser alla att vi är förgängliga, som de där minimala ekoölflaskorna vi står och trampar på. Så kommer trion in igen och kör signaturlåten Motörhead och leendet infinner sig till sist.

Timo Kangas (text), Lisa Brunnström (bilder)


Fler recensioner

Annonser