Nubya Garcia
Selam Festival, Nalen Stockholm 12 november
Inför ett nästan fullsatt Nalen med en förhållandevis ung publik kör de igång i ett upptempo med baktakt, nästan som ska-jazz. Bandet är väldigt samspelt och blickar och leenden av samförstånd byts hela tiden medan floder av toner och beats sköljer över oss.
Nubya Garcias tenorsax går från melodier till solon som ibland skjuter i höjden i det kokande kompet. Sam Jones är en mycket driven trummis som piskar på och dekorerar, nästan alltid med ögonen på Alistair MacSween, som lägger snygga komp på sitt Rhodes-piano. Han får även glänsa med snygga solon i nästan varje låt. (Han nyss släppt ett eget album.)
Daniel Casimir på kontrabas är också driven men har det lite svårare då ljudet på Nalen gör att man ibland känner mer än hör honom.
Ska något kritiseras så är det att många av låtarna har samma uppbyggnad och tempo men det är ett förhållandevis litet problem under denna ganska korta konsert. Publiken är med och många dansar och verkar nöjda med kvällen, jag med.
text: Magnus Kjellberg
bild: Hélène Lundgren
