Hoven Droven
Stallet, Stockholm 30 september
Det är ett kärt – och ömsesidigt – återseende när Jämtlands tyngsta folkrockband återvänder till ett utsålt Stallet efter många år. En handuppräckning visar att nästan alla i publiken sett Hoven Droven live tidigare. Själv närmar jag mig (eller har kanske passerat) trettio gånger, och tröttnar aldrig. Även den här kvällen visar de att de är ett lysande liveband.
För två år sedan släppte de Trad, deras första studioalbum sedan 2011, och ungefär halva konserten utgörs av låtar från den skivan. Kvällen inleds med Amerikalinien, en låt som börjar någorlunda lugnt men plötsligt brakar loss i ett blytungt riff när fiolsolot drar igång. Den traditionella Evertsbergs gamla brudmarsch förvandlas till två minuters punkigt ös, och Maraakéspolskan presenteras som en hyllning till riffrockarna AC/DC.
Men sin vana trogen blandar Hoven Droven upp det intensiva med mer stillsamma låtar. Valsen Kom hem! (utropstecknet är viktigt, påpekas det) är oerhört vacker, och Jensine från senaste skivan är även den en lugn vals, med ett fint sopransaxofonsolo av Jens Comén som snyggt avslutar hela låten med att tona ut det med ett väsande ljud.
Det är sittande publik på Stallet, fram till halvvägs in i andra set vill säga. Då drar Hoven Droven igång en discokoreografi (!) i låten Fela inferno och hela publiken hänger genast på. Efter det är det mer eller mindre röjig dans i gångarna och längre bak i lokalen under resten av konserten.
Kjell-Erik Eriksson slänger ibland in såväl dist som wahwah i sina fiolsolon, trummisen Björn Höglunds groove på pukorna får schottisar att svänga något enormt, och Pedro Blom är som vanligt närmast orörlig men håller ihop alltsammans med sina basgångar.
Det verkar som att bandets ålderman, gitarristen Bosse Lindberg, vill visa att gammal är yngst när han dansar och studsar, kör typiska rockstjärneposer i sina solon, och i extranumret Köttpolska såväl dödsmetallgrowlar och headbangar han så att kepsen flyger av. Varefter Hoven Droven avslutar konserten med sin allra lugnaste låt, Årepolskan, lika vacker och stillsam som andra låtar är röjiga och tunga. Det är en konst i sig att bemästra dessa två extremer till denna grad, men Hoven Droven gör det alldeles utmärkt, precis som de gjort i tre decennier.
Text & bild: Rasmus Klockljung
