De har kallats tattare, skojare och luringar. De har diskriminerats med statens goda minne och deras spelmän har ofta verkat i skymundan. När sångaren Ralf Novak-Rosengren nu plockar upp resandefolkets gömda visskatt i ljuset är det i sista stund.
Tänk dig en liten flicka som blir mobbad hela lågstadiet. Tror du att hon, den dag mobbningen slutar, vill ställa sig längst fram i klassrummet och säga ”kolla, här är jag”?
Resandesångaren Ralf Novak-Rosengrens retoriska fråga är klockren. Han ställer den i ett samtal om resandefolkets vistradition, men liknelsen kan lika väl fungera som en spegling av deras förhållande till det svenska samhället.
Genom många av de bloggar, skrifter och böcker som är skrivna av resande, det vill säga de människor som i folkmun kallats tattare, löper denna ambivalens som en röd tråd. Att vilja tillhöra, men samtidigt stå utanför. För Ralf har den det senaste året varit central, då han arbetat med att samla ihop resandefolkets traditionella visor.
– Jag tvekade länge om jag skulle ge ut en visbok. Först var det en orimlig tanke. Visorna kommer från våra mor- och farföräldrar. De är våra. Heliga. När vi sjunger, levandegör vi människorna som lärt oss sången, eller den som det handlar om. Det är inte bara att gå fram till någon och säga ”sjung en sång”! Det kan ta flera veckor. Om jag sjunger en visa efter min mormor, ser jag henne framför mig.
Han knäpper de tatuerade händerna framför sig på bordet, och lutar sig mot den hårda träsoffan.
– Men på sista mötet ändrade jag mig. Man vet aldrig vad som händer. Livet är kort och jag vill ju att någon ska fortsätta sjunga visorna.
Någon har sagt att språket är de resandes enda riktiga fosterland. I så fall kanske visorna skulle kunna liknas vid deras tempel. Det är i alla fall lätt att instämma i den norske multiinstrumentalisten Ånon Egelands beskrivning av sin lyssningsupplevelse i förordet till boken Viser fra et folk på vandring.”De reisende tror på viserne de synger. Bare en stein kan unnlate å bli grepet av den inderligheten som legges for dagen i framföringen”.
Och konstigt vore det ju om de inte spelat stor roll för detta nomadfolk utan skriftspråk – inte bara musikaliskt, utan även som berättelser att söka styrka och kraft ur. Det är också svårt att inte slås av det patos många av de svenska resandesångare man hittar på myspace och youtube har. För det är oftare där än på utgivna cd-skivor man finner musiken. Intresset från svenska skivbolag har enligt Ralf varit svag. Själv fick han ge ut sin första skiva i Norge.
Detta patos gäller i alla läger, såväl hos Lennart ”Konvaljen” Johansson (trubaduren någon kanske känner igen från 70-talsalbumet Kåklåtar), som kompar sina visor framför en svajig mobilkamera, som hos hans yngre kolleger, hiphop-artisterna Tattarprinsen och Tattarn. Ralf menar för sin del att han kan höra på framförandet om en sångare är av resandesläkt eller ej.
– Det är svårt att beskriva, men det är tonaliteten och sättet den framförs på, mycket utlevande och med gester … Man kan aldrig fejka att man är uppvuxen i traditionen.
Det var just de långa berättande visorna som fick balladsångerskan Marie Länne Persson att stanna i dörröppningen, när hon den 28 maj 2007 för första gången besökte Ralf i hans stuga utanför Vetlanda.
– Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men här är i alla fall något som är jättegammalt, sa Ralf och dök ner i en jättepärm.
– Såhär står det, Linden den skälver i lunden …
Marie lyssnade häpet.
– Men det är ju Varulven!
Det visade sig att Ralf hade plockat fram en för Marie okänd variant av medeltidsballaden Varulven, som finns upptecknad i tretton olika varianter i Sveriges Medeltida Ballader. När Marie tog fram den kunde de dessutom konstatera att man där missuppfattat texten, jungfrun var inte ”i vilda världar kommen” utan ”i vilda vechar”. Vechar betyder skog på romani, och har gett upphov till uttrycket ”på vischan”. Förmiddagen vid köksbordet blev inledningen på ett sex år långt samarbete, som även resulterat i föreställningen Resa utan slut. Där fokuserar de, precis som i boken, på hur den svenska folkmusiken och resandevisorna befruktat varandra. Många gånger var det resande som förde spelmanslåtar vidare mellan byarna. Samtidigt har deras egen musik alltid haft en speciell klang.
– Om man skulle placera in musiken i samlingsverket Svenska låtar, skulle den hamna på tvären. Över alla andra landskap… Eller kanske genom, funderar Marie.
När de nu tillsammans författat boken Romanifolkets visor, som ges ut av Bo Ejeby Förlag, är det första gången dessa visor trycks. Hittills har de bara funnits i sångarnas huvuden, […]
Karin Jacobson
Hela texten finns publicerad i Lira nr 4 2012, som utkom den 20 september. Du kan köpa den här.
