Emma-Jean Thackray
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober
Emma-Jean Thackrays musik rör sig mellan house, fri jazz och sjuttiotalstintad jazzfusion. På sommarens skiva Yellow (hennes första fullängdare) får man också lägga till soul och en lätt psykedelisk känsla. Ofta med viss Sun Ra-krydda.
Thackray prövar sig fram, smakar och väntar och väljer väg. De redan nämnda byggstenarna finns där hela tiden men känslan är att vad som helst kan hända. Beatig hiphop à la Madlib är ofta en annan viktig del av kakan. Liksom afrobeat och ethio-jazz.
Med rätt band och rätt förutsättningar bereder detta väg för något fantastiskt spännande på scen. På det utsålda Fasching känns det också som att förväntningarna är högt ställda. Och kanske inte bara på Thackray utan på postpandemiska konserter i stort, ja på jazzfestivalen i stort!
Thackrays kvartett är bas, trumma och klaviatur med Emma-Jean självklart i centrum, längst fram, som bandledare, på växelvis trumpet och sång.
Hon är på många sätt en osannolik modern jazzstjärna. Uppvuxen i Leeds spelade hon trumpet i ett lokalt brassband, gillade hiphop och house och upptäckte Coltrane och Miles genom en pigg musiklärare. Och hon ser alldeles vanlig ut, långt ifrån klichén om ”jazzsångerskan”. Hon rör sig i stället med integritet och stolthet, vajande fram och tillbaka på scenen, halvt slutna ögon, uppfylld av den musik hon nästan verkar förvånad över att hon, själv, har skapat och spelar.
Huvuddelen av konserten rör sig kring låtarna på Yellow. De poppigare och souligare delarna får ta bra med plats och hon har en fantastisk och självklar röst. De fina melodierna kompletteras också med ett mässande om “unity”, “come together”, “we are the people”. Något som hon också på ett lite nordengelskt vis viftar bort med att hon är ”all into that hippie bullshit stuff”. Hon mässar också om att musiken är en och att hon på Yellow ville ta med allt det hon älskar: “p-funk, spiritual jazz, house, electric Miles”.
Vem hade kunnat ana att jazzen, den på mer än ett sätt fria jazzen, skulle bli tjugotalets brittiska protestmusik? Som dub och reggae var sent sjuttiotal ungefär. Där är Thackray en självklar del tillsammans med Shabaka Hutchings, Kamaal Williams, Theon Cross, Moses Boyd och många andra. Soundtracket till en självklart mångkulturell (och kosmisk) gemenskap. Så långt ifrån Brexit man kan komma.
Thackrays musik blir en perfekt postpandemisk explosion. “I have a motto that I try to apply to everything I do: move the body, move the mind, move the soul”, sa Thackray i en intervju. Och, ja, det är vad vi vill göra nu, så självklart och tydligt på Fasching denna fredag. Tacksamheten över att återigen få mötas och lyssna och dansa och spela tillsammans lyser stark både hos band och publik.
text: Elias HIllström
bild: Leo Ahmed
