Lumen Project
Eric Ericson-hallen, Stockholm 22 februari 2026
Konceptet för Lumen Projects sex timmar långa arrangemang är onekligen något eget, och bygger på just denna plats, den stora runda salen med en jättelik kupol högst däruppe i taket. Akustiken är såklart storslagen.
Redan när publiken kommer in översköljs vi av klanger från en tamtam (alltså en sorts gong) som spelas oavbrutet under en kvart medan vi tar plats i salen. En del slår sig ner på stolar, andra lägger sig på yogamattor eller liggunderlag i cirklar runt salens mitt, där en flygel och massvis med elektroniska instrument finns utplacerade.
Under alla dessa timmar avlöser sedan soloartister och ensembler varandra sömlöst, de flesta framträdanden glider över i nästa genom att artisterna under ett par minuter spelar tillsammans, och inte en enda applåd förekommer. Flödet av musik är i stort sett helt oavbrutet, för många av artisterna spelar inte separata låtar utan bygger upp sina omkring fyrtio minuter långa spelningar helt utan uppehåll.
Ibland dyker det upp musiker som helt vänder upp och ner på konventioner kring hur ett instrument spelas och förvandlar dem till något helt nytt. En sådan är tysk-iranske Mohammad Reza Mortazavi. Den bägarformade trumman som kallas tombak eller zarb har redan den kanske allra mest komplexa speltekniken av alla handtrummor. Med ett stort antal slagtekniker kan en skicklig musiker få fram såväl riktigt djup bas som smattrande rollar med fingrarna precis vid trumskinnets kant, och röra sig genom instrumentets hela register.
Men Mortazavi inte bara bemästrar dessa tekniker, han har skapat sina egna. Han bultar fram beats med knuten näve, slår med naglarna mot skinnet, och använder ena handen för att dämpa trumskinnet på olika punkter och på så sätt få fram olika tonhöjder och därmed kunna spela melodiska fraser med andra handens fingrar som rör sig med blixtrande hastighet – och han gör ofta alltsammans samtidigt.
Flera av dessa tekniker använder han även på ramtrumman daf, som i vanliga fall hålls upprätt i ena handen men Mortazavi placerar den i stället på ena knät för att kunna spela med bägge händerna med större rörlighet. Här är de dynamiska kasten än mer dramatiska, han kan gå från att dundra fram kraftfulla basslag som dånar i hela salen till att genast övergå till knappt hörbara tremolotoner med fingertopparna som han rullar fram i över en minut.
Både daf och tombak är vanligtvis ackompanjerande instrument. Visst kan det förekomma kortare solostycken under konserter, men bägge trummorna används i regel i ensembler. Mohammed Reza Mortazavi framträder oftast solo, och med hans oerhört mångskiftande, intensiva och närmast hypnotiska musik är det inte svårt att förstå varför.
Det är bara de tre första av dagens tio akter som enbart använder akustiska instrument, och Mortazavi följs av Eve Matin som på pedalharpa och då och då ordlös sång och virtuost visslande står för en betydligt mer lågmäld musik. De flesta andra artister kombinerar elektronik med röster eller akustiska instrument.
En av dessa är ensemblen XTC in the XIV, vars musik bygger på medeltida vokalmusik för fem röster. Korta stavelser och fraser studsar mellan sångarna, eller smälter samman och bildar en väv av klanger. Live-elektroniken bearbetar ibland rösterna i realtid, andra gånger lägger den djupt morrande bastoner eller andra klangfärger. Det är ett grepp på medeltida musik som inte liknar något annat jag har hört, och är djupt fascinerande men också mycket bra.
Många av artisterna tar verkligen vara på salens mäktiga akustik. Den franske saxofonisten Yoann Durant inleder sin spelning med att långsamt vandra från salens utkant genom publiken medan han upprepar en enda lång, låg ton som är något av det mest kraftfulla jag hört från en sopransax, och som närmast påminner om ett fartygs signalhorn – vilket passar utmärkt här på Skeppsholmen. Durant kombinerar sedan inspelade ljud med saxofoner och sveper med instrumenten runt sig för att förändra klangens riktning, håller klockstycket nära golvet eller blåser långa toner in i flygeln för att använda dess efterklang.
Kanske mest stämningsfullt under hela dagen är spelningen med tysk-italienska Sara Persico som spelar en mycket dynamisk dark ambient. Dess ofta olycksbådande, kraftfulla muller är magnifikt, men hade passat ännu bättre om det inte varit dagsljus. När det börjar skymma dras jättelika gardiner för fönstren och salens ljussättning kommer bättre till sin rätt. Något som passar utmärkt inte minst för kvällens avslutande akt, tonsättarna och musikerna Maria W Horn och Mats Erlandsson (Lira-bekanta från projektet Funeral Folk) som bjuder på ett set dronemusik där avgrundsdjup bas möter sköra, långa klanger från en cittra. Det är en välbehövligt lugn avslutning på en lång och ofta stark upplevelse.
Text & bild: Rasmus Klockljung
