Redaktionsbloggen

Myrkyr fångad live vid ett tidigare tillfälle, på Roadburn Festival 2019. Bild: Grywnn/Wikimedia

Ödesmättad filmisk folk med Myrkur

Myrkur
Göta Lejon, Stockholm 29 maj 2022

Första gången jag såg Myrkur live för fem år sedan var Amalie Bruuns sångmikrofoner monterade på en kal, död trädgren, vilket passade ypperligt för den råa, folkmusikinspirerade black metal hon spelade. När jag nu ser henne för tredje gången är i stället mikrofonstativet dekorerat med gröna blad. Det är en liten men ändå talande förändring.

För även repertoaren har förändrats i och med att Myrkur verkligen löpt linan ut och gjorde albumet Folkesange som gavs ut för två år sedan. Där blandar hon egna låtar med traditionella folksånger i en akustisk sättning med stråkar som enda melodiinstrument, och här under hennes första utlandskonsert på tre år spelar hon alla låtarna från den skivan. Själv växlar Bruun mellan en svart akustisk gitarr och ett vitt piano, och såklart också nyckelharpa.

Konserten inleds med Ramund, skivans kanske allra starkaste låt, och redan här sätts prägeln med den ljusa sångrösten, de kärva stråkarna och de båda körsångerskornas stora, dova ramtrummor. I synnerhet Veronika Kroell Voetmanns cello är framträdande under hela konserten med såväl mörka, utdragna borduntoner som fint melodispel under Felix Havstad Ziskas fiol och mandolin.

Den avskalade sättningen varieras förvånansvärt mycket, vilket förstås till stor del beror på Myrkurs gripande röst. Få har förmågan att som hon sjunga oerhört vackert och samtidigt skapa en kuslig stämning, något som hon har användning för inte bara när hon sjunger black metal utan definitivt även nu. Den förstärks av körinsatserna som ömsom fyller i textrader, ömsom lägger ödesmättade ”aaah”-klanger.

Även bredden i repertoaren är tydlig, där tradlåtar som Fager som en ros varvas med eget material som ofta drar mer åt neofolkhållet. Vinter görs med bara röster och ett klinkande piano, och den filmiska karaktären från skivan blir än tydligare nu. Valsen ger tydliga associationer till fransk filmmusik, men ändå inte riktigt. Inte Amelie från Montmartre, men kanske Amalie från … ja, varifrån egentligen? Hela Norden, tycks det som, när Myrkur sjunger på såväl danska som norska, svenska och engelska.

Vi får också en version av den egna metallåten Himlen blev sort, även den givetvis i en akustisk tolkning som mycket väl smälter in i Folkesange-repertoaren och som behåller mycket av den mörka, täta stämningen från originalet.

Rasmus Klockljung

Annonser