Oddjob
Södra Teatern, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober 2019
När ridån gick upp på ståtliga Södra Teaterns stora scen ikväll stod Oddjob insvepta i rök från en rökmaskin och storbildsvideo i bakgrunden. Det var inte igår man kan kunde kalla Oddjob för nykomlingar. Numera är de på ett självklart vis ett av jazzfestivalens större namn. Gruppen har hittat sin egen fåra i jazzen från vilken de söker nya vägar med allt större framgång.
Ögonblicket innan ridån lyfte hade festivalchefen berättat att konserten skulle bestå av två halvor med en paus i mitten. Första halvan skulle ägnas helt åt plattan Clint, Oddjobs tolkningar av filmmusik från Clint Eastwoods filmer. Andra halvan skulle gruppen enbart spela musik från den ännu osläppta skivan Kong.
Jag hade inget emot upplägget. Clint från 2010 är enligt min mening en underskattad skiva i Oddjobs katalog. Det var bara att njuta av att få höra den live. Den stämningsmättade musiken gavs nya bilder bakom bandet genom intressanta video-loopar av Helene Berg. Tillsammans med röken och ljussättningen på Södra Teatern har Oddjob aldrig tett sig så imponerande rent visuellt.
Att låtarna på Clint har sitt ursprung som filmmusik gjorde att Oddjob lite mer än vanligt arbetade med att måla upp atmosfärer och känslolägen. Det var en upplevelse i sig att se och höra hur behärskat de hanterar detta live, att de vågar ge musiken all tid den behöver.
Kort sagt: en glimrande första halvlek. Goran Kajfeš trumpet är numera inbäddad i så mycket efterklang att fraserna påminner om stora svävande sjok från en eldsprutande drake. Per Ruskträsk Johansson, saxofon och flöjt, har ett mer jordnära sound som frammanar jazzens andar på ett annat, lite nervigare sätt. Daniel Karlsson, klaviaturer, spelar nu för tiden så snabbt att tonerna i hans löpningar knappt hörs utan blir vackra självlysande former. Peter Forss, bas, och mångbegåvade Lars Skoglund, trummor, upprätthåller ett elastiskt groove som ibland sitter millimetertajt och ibland viker ut på varsitt äventyr. Dessutom hade gruppen sällskap av skicklige John Eriksson på vibrafon och slagverk under detta set.
Efter pausen var det då dags att höra gruppens första helt nyskrivna material på många år. Utan tvivel fanns det förväntningar i den fullsatta salongen. Man kan dock lugnt säga att Oddjob infriade dem med råge. Kong verkar bli en monsterskiva.
Även om det är svårt att bedöma musik på en första lyssning kändes det som att de nya låtarna sällar sig till det bästa de gjort. Inledande I druidens flaska började som en vinglig folkvisa som inte ger upp utan fortsätter att växa till ett större tema.
Man vet på ett ungefär var man har Oddjob, ändå lät det spännande och fritt. Det finns en stor lekfullhet i det nya materialet, där Daniel Karlsson fått lite extra utrymme. Möjligen kan man också hitta lite mer renodlad kontrapunkt i musiken, i sekvenser där varje bandmedlem samtidigt spelade teman och rytmer med varsin karaktär. Tillsammans lät det så bra som Oddjob brukar, om inte ännu bättre.
Bifallet efteråt var stort. Oddjob kan lägga ännu en succé till handlingarna.
text: Anders Pihl
bilder: Leo Ahmed
