The Waterboys
Nalen, Stockholm 9 oktober 2015
Om inte Karin Boyes ”bryt upp, den nya dagen gryr” hade varit så sönderciterad så hade den kunnat skrivas i eldskrift över den 56-årige Mike Scotts halvsekellånga karriär. Från arenarockens födelse där Scott och Bono stirrade varandra stint i ögonen i ett tidigt irländskt 1980-tal, till den keltiska vävnadskonsten där Hank Williams, Dylan och Cash sattes samman med keltiken till Fisherman’s Blues och Room to roam, har han gjort just detta: brutit upp.
På Nalen i Stockholm har Mike Scott samlat ihop något av ett amerikanskt drömlag med Muscle Shoals-basisten David Hood, Memphis-organisten Paul Brown och Austin-gitarristen Zack Ernst bredvid gamle Van Morrison-trumslagaren Ralph Salmins och Scotts ständige följeslagare, fiddlaren Steve Wickham. Keltiken är numera en bård, och arenarocken har kokats ned till en märgfull isländsk saga.
Det är 2015 och Waterboys är numera en blytung, vibrerande rockmaskin med tydliga rottrådar ner i rootsmusiken. Mike Scott stortrivs och sjunger alltjämt med närvaron hos en nåjd. Nya skivan Modern blues är en av starkaste på många år och även om huvuddelen av konserten bygger kring den så finner gamla We will not be lovers, Glastonbury song och Whole of the moon ny energi i fingrarna på Hood och Brown.
David Hood är den samlande motorn som vildhästarna Brown, Wickham och Scott kan spela mot. Det här ger Waterboys anno 2015 den musikaliska dynamik och tyngd som fanns på Fisherman’s blues. Memphis-födde Brother Paul Brown är ett musikaliskt fyrverkeri vars kokande, vinande Hammond finns som ett ständigt närvarande, nära utbrytande vanvett.
Till och med det obskyra New York-Patti Smithska drömspåret The return of Jimi Hendrix får relevans, även om Chuck Berrys Roll over Beethoven har ett par frågetecken över sig. Yates hade nog gillat det. Själv hade jag hellre hört Scotts egen I can see Elvis.
”I can see Elvis, prowling like a cat across a funky bandstand, Keith Moon behind him banging drums, Charlie Parker all thumbs, John Lennon doing handstands.”
För övrigt bör David Hood få något slags Nobelpris.
Magnus Östnäs
