Redaktionsbloggen

Judith Hill på Fasching. Bild: Nora Andersson.

Ny succé för Judith Hill på Fasching

20 jan 2019

Judith Hill
Fasching, Stockholm, 18 januari 2018

För andra gången på kort tid spelade den amerikansk-japanska sångerskan Judith Hill i Sverige. Förra gången var så sent som i oktober på Stockholms Jazzfestival. Den spelningen (som jag missade) gav uppenbarligen mersmak för många. Ett sedan länge utsålt Fasching välkomnade henne tillbaka med varma applåder.

Den Los Angeles-födda Judith Hill är ett oförskämt begåvat fenomen. Hon äger en röst vars uttrycksfullhet få i soulfacket kommer i närheten av, hon skriver och arrangerar låtar på en hög nivå och är en skicklig multi-instrumentalist.

Även hennes meriter räcker långt, minst sagt. Att en soulartist påverkats av Prince, Michael Jackson och Stevie Wonder är knappast ovanligt, men att som Judith Hill ha samarbetat med alla tre torde antagligen vara unikt.
När Michael Jackson valde Hill till sin duettpartner på sin stora comebackturné This is it tycktes Hills stora genombrott vara nära, men Jackson dog som bekant oväntat innan turnéstarten. Några år senare fick Prince av en slump upp öronen för Judith Hill och hennes debutskiva Back in time från 2015 blev ett mycket lyckat samarbete dem emellan.

Hill02I dag vandrar Judith Hill sin egen väg. Hon har haft ett produktivt och kreativt 2018 som förutom täta turnéer har inneburit nya skivan Golden child och en rad singlar som rört sig i olika stilar.

Hennes övermåtta av talang kunde ha använts till något långt glättigare och mer kommersiellt än det hon väljer. Känslan att det hade kunnat vara Globen snarare än Fasching om bara Hill själv velat finns där. Sett till kvällens spellista på Fasching tycks Hill föredra uppriktigheten i svettig funk och skräpig blues än experimenten med r’n’b.

Judith Hill kommer förmodligen aldrig bli den sortens souldiva som fångar publikens öra med långtgående sexuella anspelningar. För all del, att hon har både mamma och pappa två meter bakom sig på scenen kan ha med den saken att göra. Pappa Robert ”Peewee” Hill lägger grunden till bandets sound med ett stabilt basspel och mamma Michiko Hill ger alla som inte tror att en äldre japansk kvinna kan vara ett monster på funkorgel svar på tal.

Hill06Själv växlar Judith Hill ledigt mellan gitarr och flygel som kompinstrument, beroende på vilken typ av låt som framförs. Det är med Hill framför flygeln i hennes storslagna ballader som konsertens mest minnesvärda ögonblick kommer. Det är då hon kan veckla ut sin sångkonst till fullo och nå de djupare smärtpunkterna. Under några sekunder i låten Back in time tyckts det som både Hill och hela publiken ska falla i gemensam gråt.

Med synbarlig lätthet vrider Hill upp intensiteten mot slutet. Fasching kokar och lyfter. Efter ett set extranummer och ett par bestämda hejdå-vinkningar verkar allt vara slut. Men det är en sån kväll där publiken inte ger sig. Applåderna och ropen upphör inte med mindre än att Judith Hill och bandet återvänder och som en sista dessert efter desserten bjuder oss på Sly Stone-klassikern Thank you for letting me be myself again. En titel som just där och då känns helt sann, för det är som att bandet och vi som lyssnar bara kan tacka varandra för den förhöjda närvaron denna kväll.

text: Anders Pihl
bild: Nora Andersson


Fler recensioner

Annonser