Redaktionsbloggen

Mjuka klappar när Weeping Willows juldröm slår in

Weeping Willows julkonsert
Pustervik, Göteborg, lördag 28 november 2015.

bob hund med Göteborgs Symfoniker
Konserthuset, Göteborg, lördag 28 november 2015.

I fjol släppte Weeping Willows julalbumet Christmas time has come och gjorde samtidigt en räcka julkonserter. Göteborg fick inget besök den gången, men när bandet dukar upp det bågnande julbordet på nytt 2015 får Pustervik agera premiärlokal. Lapp på luckan och en varierad publik – unga, gamla, henar och henor – vars ögon tindrar förväntansfullt i mörkret.

Från scenen möter oss sex stora, fräcka lampor; som hämtade från någon gammal filminspelning men specialgjorda för just Weeping Willows. Till det en säsongsbetonad ljussättning som kongenialt komplementerar konserten. Så drar bandet igång Christmas time is here again – lånad från souldamerna The Flirtations – och den där välbekanta julstämningen sprider sig Blitzen-snabbt i blodomloppet. Direkt inser jag att skillnaden mot i fjol är att Weeping Willows i denna rockklubbsmiljö bjuder på högre volym och mer attack i leveransen.

Det klär låtarna, som i övrigt ofta uppdaterar croonerkulturen från Burt Bacharach, Frank Sinatra, Scott Walker, Elvis Presley, Roy Orbison, finsk tango och country. Här finns förstås lite souliga tongånger – och så det där mörkare stråket, där en sån som Nick Cave kan skönjas skymta fram bak de tunga, röda sammatsdraperierna. En skridskotur till utkanterna av den mörka vinterskogen kunde vara en idé för Weeping Willows, ut i det okända där stämningar från någon som David Lynch tillåts infektera musiken.

Men ikväll är det en god, fryntlig stämning och kärlek som gäller. Även om somliga låtar är nog så sorgsna på textplanet. ”God jul!” ropar Magnus Carlson åtskilliga gånger under kvällen och äktheten i leendena och skratten på scenen går inte att ta miste på. Det är en skön blandning av humoristisk inställning och djupt känd inlevelse. ”Det är lite tidigt va?” säger Carlson och så drar bandet igång ytterligare en låt med ”Christmas” i texten. Varje gång det ordet dyker upp ler Magnus Carlson till en smula. Och vi i publiken likaså.

”Det låter ju som vår vanliga musik fast man bara stoppar in ett ’Christmas’ här och där”, som sångaren säger. Så varierar också Weeping Willows med några väl valda ”vanliga” Willows-låtar. Även John Prines udda julnummer Christmas in prison från en jul-ep som släpptes tidigt i bandets karriär luftas och pyntas med stilig pedal steel av Niko Röhlcke. En annan countrylåt, Willie Nelson-kompositionen Pretty paper, klarar sig utmärkt även utan skivgästande Doug Seegers medverkan.

Magnus Carlson ber ljusteknikern tända upp lite inför sista ordinarie nummer, Stevie Wonders fredsbudskap Someday at Christmas, så att han bättre kan se låttexten på notstället. Och visst, nog kommer han av sig och ser liksom arg ut i leveransen på sina ställen i låten, men med proffsigt tätande kitt från blåsduon Goran Kajfeš och Per Ruskträsk Johansson löser sig det hela ändå. Kvintetten Weeping Willows är nämligen utökad med nämnda blåsfantomer – jisses, vilka insatser! – och med de fyra damerna i Göteborgsbaserade Sjöströmska stråkkvartetten. Hela gänget är uppsluppet och Magnus Carlson är på skämthumör. Som tur är hittar han tillbaka till allvaret i framförandet av texterna där så krävs.

Och vi får höra en helt ny låt, från ett kommande album som är färdiginspelat och håller på att mixas av Michael Ilbert i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin. Smällkaramellen blir en Broken promise land som är lika storslagen som någonsin och trots någon mindre hostretning i halsen för Magnus Carlson släden säkert in i garaget för kvällen. Mannens röstomfång och känsla i leveransen är det få som matchar i vårt land. Inga brustna löften denna kväll, bara de mjukaste, mest silkeslena klappar du kan tänka dig. Med Magnus Carlsons känsloladdade röst – den gjuter ett glödande, pulserande liv i det stundtals smäktande soundet – som ett välbehövligt och skimrande band runt det hela.

Till skillnad från julbordet går det inte riktigt att höra sig mätt på Magnus Carlson.

DSC_7040 kopiaSom förrätt kunde försigkomna göteborgare klämma inga mindre än bob hund i sällskap av Göteborgs Symfoniker. Eftersom åttakonserten – som krockade med Weeping Willows – sålde slut i ett nafs sattes en extrakonsert in tre timmar tidigare på kvällen. De egensinniga motvallskäringarna i bob hund besitter en musikskatt som visar sig vara perfekt att para med en trettiomannaorkester. Sångaren Thomas Öberg är kanske inte på ett lika strålande – eller ska vi säga publikfriande – humör som Carlson. Han tackar hjärtligt och verkar trivas som fisken, även om han tycker att Konserthuspubliken gömmer sig under stolsraderna.

Öberg klättrar inte omkring riktiga lika mycket som i vanliga fall. Han är iklädd svart Zorromask, stort urringad svart topp/t-shirt och ett par pärlhalsband varav ett räcker ända ner till låren. Mikrofonsladden trasslar han gärna in i en trafikkon som agerar scenutsmyckning men senare även kommer till användning som mikrofonstativ.

Konserten varvar urgammalt hundliv med färskare bitar, men i dessa vidunderliga arrangemang spelar det föga roll från vilken epok materialet är hämtat. Allt vibrerar av liv, pulserar av hjärta mitt i kulturens finkammare. Två olika körer avlöser varandra och stöttar i mitten av konserten, och styrkan i musiken ökar ytterligare. Annars är det påtagligt hur nedtonat och återhållet bob hund framför låtarna; hur mycket luft och dynamik som de vågar förse musiken med.

Öberg årgång 2015 sjunger kanske bättre än jag någonsin hört honom tidigare. Om texterna förklarar han att de är ”en verktygslåda” och att det är upp till oss som lyssnar att använda oss av dem på ett för oss praktiskt vis. Så praktiskt då att verktygslådan håller för upprepad service. Ja, hela den för kvällen uppgraderade verkstaden ger en service som kan liknas vid att få rosten bortskrapad och oljan påfylld.
”Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut”, sjunger Öberg innan det är dags att kliva av scenen. ”Snart har helgen vecka 48 tagit slut.”

Text: Timo Kangas
Foto: Lisa Brunnström

Fotnot:
Weeping Willows julturné fortsätter vidare till Eskilstuna (Royal) 4/12, Vallentuna Teater (5/12), Stockholm (Skandiascenen) 8/12, Jönköping (Spira) 10/12, Nyköping (Culturum) 11/12, Gävle Konserthus (två föreställningar) 12/12 och Uppsala (Katalin) 18-19/12.


Fler recensioner

Annonser