Apocalypse Orchestra
Kollektivet Livet, Stockholm 25 september 2026
Gävlekvintetten Apocalypse Orchestra förenar medeltida melodier med förkrossande tung, ytterst långsam doom metal och rent episka körer. När de nu gör sin första Stockholmskonsert på runt åtta år, enligt dem själva, är det inför en orimligt liten publik, men bandet låter sig inte nedslås av det utan bjuder på en riktigt mäktig spelning ändå. Åtta låtar hinner de med på omkring åttio minuter, vilket säger en hel del om hur långa och maffigt uppbyggda dessa är.
Redan i inledande Virago växlar bandet mellan blytunga riff, mullrande pukor och storslagna körer, medan efterföljande Flagellant’s song bygger på den medeltida klassikern Stella splendens som Mikael Lindström spelar på vevlira. Detta är det huvudsakliga melodi- och soloinstrumentet, vilket gör att gitarristerna Erik Larsson och Jonas Lindh kan fokusera på att göra riffen så tunga som möjligt. Larssons leadsång är mäktig och kraftfull med ren stämma, och i ett par låtar klämmer basisten Rikard Jansson vid några tillfällen i med rå growlsång, något som jag gärna hade hört ännu mer av.
Trummisen Andreas Skoglund kan konsten att spela riktigt långsamt (vilket är svårare än man kan tro) men samtidigt med stor variation, och använder dubbelpedalen endast ytterst sparsamt.
Som om det inte vore nog att alla på scenen, utom Skoglund, sjunger körerna får de ibland dessutom hjälp av inspelade röster för att göra det hela än maffigare. På skivorna använder bandet ett stort antal akustiska instrument, men live nöjer de sig med Lindströms vevlira och säckpipa. Det är förstås inte alls dumt, det heller, särskilt inte när de hörs så här väl i ljudmixen trots den oerhörda kraften i de övriga instrumenten och melodierna skickligt vävs in bland riffen.
Jag gillar verkligen att Apocalypse Orchestra låter varje låt få ta sin tid och inte räds för att göra dem riktigt långa. Inte bara för att det hör till doom metal-genren, utan också för att de långa, episka uppbyggnaderna känns helt självklara, och bandet vet tveklöst när de ska ta till de allra mest storslagna inslagen. Mäktigt, som sagt!
Text & bild: Rasmus Klockljung
