Masters of Frame Drums
Stallet, Stockholm 18 april 2018
Begreppet ”supergrupp” brukar ofta avse soloartister eller frontfigurer i olika band som går samman i en ny konstellation, men det är minst lika lämpligt för den kvartett som besöker Stallet under sin första turné tillsammans, och som enligt dem själva är den enda gruppen i sitt slag.
Här rör det sig om artister som kanske inte är välkända för en bred massa, men som är absoluta världsstjärnor på sin typ av instrument – ramtrummor.
Zohar Fresco från Israel har skapat sin egen spelstil, fylld med bländande snabbt fingerspel, och har i många år samarbetat med bland andra Ross Daly, Kelly Thoma och Efrén Lopez, men även i trio med polske jazzpianisten Leszek Możdżer och svenske basisten och cellisten Lars Danielsson.
Andrea Piccioni.
Andrea Piccioni bemästrar den italienska tamburinen – tamburello – i dess många regionala varianter och spelstilar som ingen annan, och spelar med alla från italienska folkmusiker via röstakrobaten Bobby McFerrin till olika medeltidsensembler.
Murat Coşkun, tysk med turkisk bakgrund, spelar allt från barock till folkmusik från Mellanöstern, och inte minst i grupper som kombinerar dessa.
Glen Velez.
Slutligen har vi Glen Velez från USA, en levande legend som brukar anses vara den som på 1980-talet skapade det moderna ramtrumspelet genom att kombinera traditionella instrument och spelstilar från Indien, Nordafrika, Italien, Mellanöstern och andra platser. Hans cv är närmast ett lexikon över framgångsrika artister och tonsättare, med namn som Steve Reich, Pat Metheny, John Cage, Suzanne Vega och en mängd symfoniorkestrar, för att nämna några.
Med en ensemble som kan te sig så pass nischad hade man kanske väntat sig att publiken skulle bestå av just slagverkare, men kanske inte så många andra. Mycket riktigt återfinns många av Stockholms främsta perkussionister bland åhörarna, men även så mycket annat folk att det närmast är fullsatt! Mycket förvånande för flera som jag pratar med efteråt, och synnerligen välförtjänt.
För detta är verkligen inte enbart en slagverksorgie. Visserligen är vi säkert många som tappar hakorna gång på gång av det makalöst skickliga spelet, men framför allt spelas det helt enkelt musik. I stort sett allt som framförs är komponerat av kvartettens medlemmar, i vissa fall med visst utrymme för improvisation inom kompositionerna, och under många stycken används noter. Nummer med hela gruppen varvas med solo- och duostycken, och flera kortare ensemblenummer kombineras i medleyn som vävs samman med solon. Den dynamiken är definitivt viktig för att det inte ska bli övermäktigt.
Zohar Fresco.
Totalt räknar jag till 18 stycken ramtrummor och tamburiner, av många olika sorter och storlekar, samt några andra typer av instrument. Redan i det inledande stycket Penance Creek används fyra stora ramtrummor, två tamburelli samt den arabiska tamburinen riq, och dessutom sjunger tre av musikerna ordlöst, som för att ge en försmak av konsertens variation. Det följs av att Fresco med sin ljusa, milda röst sjunger en traditionell sefardisk sång där både han själv och Coşkun spelar olika slags ramtrummor.
De fyra solostyckena som sprids ut under konserten visar verkligen gruppmedlemmarnas mångsidighet. Piccioni spelar ett oerhört svängigt nummer på tamburello, vilken mickats upp med en mygga för att få riktigt mycket bas, och smattrar fram närmast rockiga rytmer kombinerade med melodiska fraser. Velez använder en stor bodhrán på vilken han stundtals spelar ostinaton, stundtals komplexa rytmer, och lägger in både övertonssång och talade rytmer.
Coşkun spelar ett tio minuter långt solo på daf, en stor kurdisk ramtrumma med rasslande metallringar, där han växlar mellan olika spelstilar och rytmer samt sjunger en turkisk sång. Frescos solo är ungefär lika långt, där han verkligen visar upp sin makalösa spelskicklighet, samtidigt som det hela tiden ser så löjligt avslappnat och lätt ut.
Murat Coşkun.
Här och där används även andra slags instrument, som när Velez spelar tumpianot sansula och ett solostycke på ett par shakers, eller när Piccioni solar på bones kompad av Coşkun på stora träskedar, och när den sistnämnda spelar det melodiska metallslagverket hang.
Allt detta vävs för övrigt ihop i en lång svit som inleds med en basgång spelad på – förstås – fyra ramtrummor.
I konsertens sista ordinarie stycke spelar alla fyra gruppmedlemmarna riq – en liten arabisk tamburin – och visar att de även när de spelar samma sorts instrument har varsitt sound och varsin spelstil, tydligt inte minst när de i tur och ordning spelar sina solon.
Gruppens namn må låta kaxigt men är synnerligen passande, och att döma av publikens reaktioner efter ungefär två timmars konsert instäms det i högsta grad i att kvartetten verkligen är mästare.
Text: Rasmus Klockljung
Bild: Hélène Lundgren
