Redaktionsbloggen

Oum fångad live av fotografen Mathilda Olmi.
Oum_Live_2018(c)Mathilda Olmi_30 WEBB

Marockanska Oum tillbaka i Sverige – läs intervjun ur nya numret av Lira

11 Okt 2019

I dagarna släpper marockanska Oum sin nya platta Daba – ”Nu” på svenska. ”Skivan är en spegling av hur jag uppfattar världen just nu”, säger Oum. Den 16 oktober kommer hon till Palladium i Malmö och dagen därpå väntar Fasching i Stockholm.

Text: Karolina Jeppson

Sångerskan och kompositören Oum El Ghaït Benessahraoui, som artist Oum kort och gott, befinner sig i Casablanca där hon numera bor, när vi når varandra via Whatsapp. Nya skivan Daba släpps i slutet av augusti och en stundande turné ligger framför henne.

Det var också på resande fot och under turnéer som Daba växte fram – i möten med människor och platser. Oums musik kan beskrivas som en mix av den musik hon lyssnade på när hon växte upp – jazz, soul och hiphop – med traditionella musikstilar som återfinns i anrika kulturer i Marocko såsom gnawa och hassani. Själv är hon en artist som ofta presenterar sig som marockansk, afrikansk och världsmedborgare.

På sin femte skiva har Oums passion för olika musikaliska stilar blommat ut rejält och soundet är en aning mer elektroniskt än tidigare skivor. Oum skrattar vänligt när jag frågar hur hon fann passionen för musiken.
– Jag fann inte passionen. Det var den som fann mig! Från början var jag bara en liten flicka som gillade att sjunga och har aldrig gått någon musikutbildning. Efterhand växte musiken fram som en övertygelse, ett sätt att se mig själv genom.

Men hon hade ingen ambition då att bli sångerska, och det fanns heller inga lokala förebilder hon kunde känna igen sig i.
– Det fanns musik i familjen – inte professionellt men som en del av livet, som det är i Marocko. Min far sjöng och flera i familjen spelade trumma. Musik är ett sätt att vara tillsammans – och jag absorberade musiken omedvetet. Att lära sig musik på det här sättet var bara ett nöje – men det kan förstås vara ett handikapp att inte kunna grunderna. Samtidigt har jag kommit väldigt nära det jag lärt, berättar Oum.

Oum_Daba_83(c)Lamia_Lahbabi WEBB

Med de två hyllade skivorna Soul of Marocko (2013) och Zarabi (2015) nådde Oum långt utanför de marockanska gränserna. Bild: Lamia Lahbabi

Oum har nära till skratt. Hon berättar levande och med precision och kan hon inte orden på engelska så säger hon dem på franska – det är vår ”deal” då jag inte talat franska på ett tag och känner mig lite ringrostig. Hon växte upp i Marrakech, staden mitt i Marocko med nästan en miljon invånare.
– Att växa upp i Marrakech var inspirerande. I de delarna av Marocko är språket både kryddat och saltat med rytm och muntlig poesi, säger hon och fortsätter:
– Även om jag inte hade någon förebild som såg ut som jag själv, kände jag mig bekväm med olika slags musik. Jag lyssnade mycket på hiphop och mina föräldrar lyssnade på jazz. Men att arbeta som musiker fanns inte i min värld och i Marocko betraktas det fortfarande knappt som ett arbete och det finns inte mycket strukturer kring det. Så det stod klart för mig att jag behövde studera något annat för att ha ett uppehälle.

Det blev studier och examen på arkitekthögskolan i huvudstaden Rabat. Men även under studietiden tog musiken över, och fanns alltid inom henne. Tre år senare flyttade hon till Casablanca och där kom hon i kontakt med musiker.
– Det finns så olika ingångar och rum i musiken. Så småningom började jag förstå varför jag ville hålla på med musik – musiken i sig skapar ett välmående. I dag ser jag inte musiken som ett arbete eller en livsstil utan mer som en dimension. Genom musiken kan vi se allt.

Jag ber henne att berätta om hur hon komponerar. På nya skivan Daba har Oum skrivit allt utom två låtar.
– De kommer ofta stegvis. Jag får en mening i mitt huvud, fast ibland kommer en låttext till mig direkt. Till slut kommer även melodin fram, genom det uttryck som finns någonstans inom en. Jag har ett slags hantverksmässigt sätt att arbeta med musiken. Jag spelar trumma och skapar en rytm till rösten och detta får mig att vilja gå i en viss riktning – men jag vill inte ha någon särskild struktur, logik eller något format. Jag tycker det är spännande att inte gå i den riktning som örat förväntar sig. Processen går fram och tillbaka mellan musik och text, och så sjunger jag texten för musikerna, sjunger basgången, sjunger trumpeten – vi lyssnar och sätter ihop det tillsammans.

Hon poängterar:
– Jag vill prova nya sätt som jag inte är bekväm med. Det finns gömda platser inom oss som vi inte har nycklar till än. Och det beror ofta på att vi är rädda för det vi inte känner till. Men något fattas när vi endast gör det vi redan kan och vet fungerar bra, säger Oum eftertänksamt.

Att ständigt söka det som är okänt. Varifrån hämtar hon modet till det, och hur förvaltar hon det?
– Mod är relativt! Att skapa musik är ofta intimt, så jag behöver inte oroa mig om det jag gör är bullshit – det finns bara jag där som lyssnar i den första fasen, säger Oum och skrattar.
– Att våga testa något helt nytt skapar också en ny tillit till mig själv. Om jag bara får ett enda ord eller en enda sekund som berör något inom mig – så räcker det för att gå vidare. Och efter tio dagar kan jag presentera låten för en vän.

Oum_Daba_59(c)Lamia_Lahbabi WEBB

Oum fotograferad av Lamia Lahbabi.

Oum berättar om en stor inspiratör som har ett väldigt klokt och experimenterande sätt att närma sig musiken. Det är skivans konstnärliga ledare, Kamilya Jubran, som komponerat låten Rhyam och det suggestiva sista spåret Sadak.
– Kamilya hjälper mig se att i slutändan existerar inte någon norm. Att ha henne och mina musiker omkring mig gör mig modig. Jag skapar musik på instinkt. Men Kamilya skapar musik både med instinkt och med kunskaper i traditionen. Det är intressant att se hur musiker skapar utefter sin egen tolkning av en viss sång. Som jag sa tidigare; musiken är en dimension som breder ut sig och tar bort rädsla efter rädsla. Och om människor tycker om min musik, är det inte lika läskigt att spela den.

Titelspåret Daba betyder ”nu” på marockansk arabiska – i meningen att leva här och nu utan rädsla för vad som komma skall. Oum skriver sina texter på den arabiska dialekt hon talar, och förhåller sig till språk på ett komplext sätt.
– I Marocko finns olika influenser i arabiskan; från spanskan, från berberspråket och från franskan. Det är inte alltid ett skrivet språk utan mest ett muntligt! Så att skriva musik handlar för mig också om att skapa ett språk. Det är inte så att jag kommer på nya ord, snarare att jag bjuder in de glömda. Här säger vi till exempel inte rakt ut ”jag älskar dig”, utan vi uttrycker det bara på något sätt. Men om jag skulle sjunga det och upprepa det om och om igen så skulle folk börja använda det vardagligt. Musik är ett kärleksfullt och tryggt sätt att återskapa språk.

De olika spåren på skivan handlar om aktuella samhällsfrågor – låten Ha handlar om att bli mottaglig inför vad naturen säger oss. Andra spår handlar om migranter och om dem som inte ges möjlighet att resa över nationella gränser.
– Den här plattan skapades utifrån hur jag, en kvinna på 41 år, ser på världen just nu. Det är en spegling av vad som sker inom mig, där varje ”nu” är en övergång till nästa nu. Och alla har ett ansvar. Det handlar inte om att förändra varje situation utan om att bli medveten om dem och förstå vad vi förlorat. Jag sjunger om att vi behöver återfinna oss själva, finna vilka vi är. Det är också därför jag sjunger med kärlek om naturen och havet. I musiken använder jag mycket metaforer. De mildrar allvaret i frågorna och mildrar rädslor – så att alla kan bjudas in till dem. ¶

Intervjun publicerades först i Liras höstnummer 2019. Prenumerera på Lira du med för att upptäcka ny, spännande musik – och på köpet stödja Sveriges matigaste musiktidskrift. Endast 395 kr per år. Läs mer här! Medlemmar i arrangörsföreningen Mixmusik får rabatt – vi berättar mer om det på plats på onsdag!

Annonser