Konserten på Sacred Music Festival i Uppsala konserthus är långt ifrån slutsåld, men de som är på plats sitter förväntansfullt och väntar på sina stolar. En gitarrist och en trummis äntrar scenen och börjar spela ett intro. Efter ett tag kommer även Mari Boine upp och musiken förvandlas till den atmosfäriska Vindens sång, skriven av Nils-Aslak Valkeapää, en av de största samiska konstnärerna genom tiderna. Därefter fortsätter Mari Boine med Vuoi vuoi mu, en låt till Rauni Magga Lukkaris text.
– Den handlar om kontraster i livet, i naturen. Mitt i det står människan, jag, med alla mina motsägelser” förklarar hon efteråt.
Melodin till denna önskar Mari hon själv hade skrivit, men de eggande rytmerna är gitarristen Georg Buljos verk.
Och så fortsätter kvällen. Eftersom Mari sjunger på samiska, ett språk få i publiken förstår, är hon mån om att berätta vad sångerna handlar om. Under kvällen bjuder hon på många av sina absolut mest fängslande sånger. Den mäktiga Gula Gula, hennes genombrottssång, finns med. Den uppmanar oss att inte glömma förfäderna. Mari tar en handtrumma i sin hand, blöter den lätt med vatten för att framkalla den önskade ljudnyansen. Mot slutet av låten utvecklas musiken till ett tranceliknande, hypnotiskt trummande, en så kraftfull stämma och en handgriplig känsla att man anar att förfäderna kommit på besök, här och nu.
Mari växte upp i ett lästadianskt hem där det sjöngs mycket psalmer. Hon framför en av de vackraste psalmerna som hennes föräldrar brukade sjunga, Mu váibmu vádjul doppe. Den har svenskt ursprung, berättar hon. Och det här låter säkert bekant för många i publiken.
– Men min version kunde kallas hednisk eftersom jag har jojk i den, säger Mari, och sjunger sedan den vackra mollmelodin till gitarrkomp.
Sedan kommer en dansant rysk-samisk sång, Modjás Katrin, om den vackre Katrin, en mycket dansant och dynamisk låt. Mari uppmanar publiken att – om de inte får plats att dansa – i alla fall röra på fingrar, tår och skuldror.
– Vi borde lära av afrikaner, det dansande folket, skrattar hon och bjuder själv på ett vilt dansnummer mitt i de instrumentala partierna.
Låtar som Sáráhka viina (en jojk för den nyfödde), Goaskinviellja (Örnebror), Idjagiedas (In The Hand of The Night), en till låt av Nils-Aslak Valkeapää och någon låt till och de intensiva 90 minuterna är till ända. Stående ovationer blir det och som extranummer Fri (Du trycker icke ner på mig) och Elle (från filmen om Kautokeinoupproret). De övriga musikerna gör förstås sitt till helheten: en gitarrist, en basist, en trummis och en trumpetare.
Kvällen innan bandet spelat på ett mindre ställe, och i början av konserten önskade Mari att denna kväll ska bli lika fin. I stora konsertsalar blir det ju av naturliga skäl sällan samma förtätade stämning som i små. Ändå är det ingen överdrift att säga att denna oktoberkonsert i en konsertsal med högt, högt i tak blev en mycket mäktig upplevelse. Intimiteten försvann inte. Den består även i en större lokal när det gäller denna stjärna – hennes låtar är så gripande och kommer så nära. Som ett helt eget universum. Du sköna Mari Boine!
Text och bild: Maria-Kaisa Jurva
