! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Mångbottnat och mästerligt möte

Kroke & Anna Maria Jopek
Södra Teatern, Stockholm 3 februari 2017

Kroke är ett band som alltid gått sin egen väg. Trion från polska Kraków (som heter just Kroke på jiddisch) bildades för ungefär 25 år sedan och spelade i början mest standardlåtar från klezmerrepertoaren, med den för genren så vanliga sättningen violin, dragspel och kontrabas.

Efterhand började de egna kompositionerna ta överhanden, violinen byttes mot en viola och frontmannen Tomasz Kukurba började dessutom spela både flöjter och andra instrument, och utvecklade sin säregna falsettsång. Snart gjorde minimalistisk konstmusik stort avtryck i gruppens sound, och många låtar har blivit långa och filmiska.

Jag har sett Kroke live ett antal gånger, bland annat just här på Stockholms vackraste konsertscen, och de har alltid bjudit på utmärkta upplevelser. Gruppen har gjort ett stor antal samarbeten med olika artister genom åren, men just det här har jag aldrig hört tidigare, och vet inte alls vad jag ska vänta mig.

På Södra Teatern inleder Kroke som kvartett, tillsammans med trummisen Paweł Dobrowolski, först med ett flöjtintro som efterhand byggs på med cymbaler och dragspel, för att sedan övergå i Light in the darkness. Därefter tickar Time igång med två shakers som pulshållare, och Kukurbas karaktäristiska sätt att vissla melodin och hans ordlösa falsett, båda rejält delaymättade, är närmast magiska.

Så långt är det en typiskt Krokespelning, om än inledd med deras två kanske mest kända låtar, vilket var lite oväntat. Det får dock sin förklaring, för efter en triolåt kommer Anna Maria Jopek in på scenen, och konserten tar en helt annan vändning. Eller rättare sagt, en hel del olika vändningar.

Hon börjar med att trolla fram stora, rymdiga klanger ur sin synt, vilka snart får sällskap av mer falsettsång. Andra låtar är skirt jazziga. Röstakrobaten Jopek sjunger inte bara, hon nynnar, väser och rabblar. Ibland på polska, ibland ordlöst. Låtarna kan kastas handlöst från närmast chanson till att plötsligt förvandlas till blytung rock. Jopeks sång blir till oerhört kraftfulla rop, och ibland lägger hon till en effekt som dubblerar rösten en oktav ned för att få ännu mer tryck i den.

Kukurba använder också effektpedaler flitigt, och visar att det inte alls krävs en gitarr för att vara rocksolist. En distad viola går minst lika bra. De båda rösterna sjunger ofta både med och mot varandra, inte sällan med Kukurba i den övre stämman.

Trummisen Dobrowolski är också oerhört mångsidig och behärskar såväl mjukt vispspel som tunga rockgrooves, och inte minst konsten att närmast omärkligt övergå däremellan. Längst till höger sitter dragspelaren Jerzy Bawoł och är på något sätt nästan omärklig, till skillnad från Kukurba som rör sig över hela scenen. Bawoł spelar för det mesta snabba, rytmiska riff eller långa ackordmattor som binder ihop musiken, och är en virtuos i skymundan. Han tar några enstaka solon som verkligen visar hans bländande skicklighet, men för det mesta sitter han lugn och stilla. På motsatta sidan finns Tomasz Lato som med sina stadiga basgångar ger en trygg botten samtidigt som hans stundtals melodiska spel skapar ännu en nivå i gruppens musik.

Kroke är på egen hand oerhört bra, men den här konstellationen är något helt annat. Att höra dem spela så tung och hård musik hade jag aldrig väntat mig, men de gör det mästerligt. Givetvis.

Rasmus Klockljung

Annonser