! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Maliska musikambassadörer och introverta indietrubadurer

Neko Case, Bill Callahan, Conor Oberst, Les Ambassadeurs m fl på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, fredag 8 augusti 2014

Andra dagen på Way Out West går i de introverta och lugna singer-songwriternas tecken. Åtminstone innan kvällen kommer, för då tas ljudrummet över av futuristisk soul, hiphop och elektronisk dansmusik.

Solen steker över Slottsskogen och på största scenen Flamingo står Neko Case och hennes charmiga band och nojsar och skojar lite mellan låtarna. Som om de var på en liten klubbscen. Någon gör kakmonsterljud (Neko Case är aningen hes den här helgen), den fantastiska körsångerskan Kelly Hogan skojar om att ”så gör riktiga sångare” och att medlemmarna är så glada över att vara här i Sverige, ”höga på lax”.

neko

Case påannonserar låten Nothing to remember, från soundtracket till filmen Hunger Games. ”Jag har fortfarande inte sett filmen, så avslöja inget. Jag tycker det verkar vara lite ’Vem kan äta flest varmkorvar på kortast tid.'”

Med kompmusiker på elgitarr, pedal steel/elgitarr, kontrabas, trummor och nämnda extrasångerska med tamburin levererar Neko Case en strålande fin spelning i eftermiddagssolen. Avskalad, okonstlad altcountry-nånting med expressiva känslouttryck.  Och så de där snabba, poppunkmelodiska låtarna som Man. Enda problemet är Neko Cases för dagen så trasiga röst.

Hon avlöses snart på näst största scenen, Azalea, av Bill Callahan, denna den mest brittiska amerikanen i postindieamericana-bersån. Elegant friserad och dressad sjunger han om Letterman och Löjtnant Blueberry till komp av en trummis som spelar med en visp i ena handen och den andra handen helt à la mano, på festivalens mest minimala trumset. Basisten har kvällens hittills mest utstuderade snedlugg och gitarristens gura fräser som malignt melanom i augustigasset.

BILL

Det här är ännu ett atypiskt exempel på den antirockiga attityden vi musiknördar letat efter i fanzines, John Peel-radioprogram och i Rough Trades skivfack. Callahan spelar på Way Out Wests vackraste elgitarr. En Fender Stratocaster vars kropp är i vintage british racing car green, toppat med ett guldglittrigt. lätt tandprotes-tintat plektrumskydd.

Musiken söker sig mot en mindre utstuderat zenlik mittpunkt än den Tindersticks brukar nosa på – och fungerar som ett krispigt alternativ till Lambchop-menyn. En av de där egensinniga fritänkarna till artist som annars oftast brukar komma från det brittiska öriket. Samtidigt med vindlande rötter ner i americanans oländigare marker, där syrafrätt folkmusik och kromosomförzinkad country möts. Med en fritt flytande pratsång, lite som Lou Reeds mindre neurotiska pyssling.

I sista låten sjunger Bill Callahan om en kamelfärd, ett nog så passande avsked när du tar farväl av den scen Tinariwen stått på dygnet innan.

Japp, det är de smått introverta soloartisternas dag i Slottsskogen. En annan USA-gäst är Conor Oberst som tar sin karakteristiskt darrande stämma och sitt kompetenta kompband till största scenen och bjuder på ett set som direkt sätter en svedd kant på den blå himlen.

Efter att ha lett indieframgångsrika Bright Eyes – bandet vars medlemnar First Aid Kit anlitar till sina skivproduktioner – och sjungit duett med Emmylou Harris är Oberst numera en artist helt i eget namn. En legering av elorgelstänkt folk och pillerknaprande indie.

Nebraskasonens nervigare nummer funkar fint i augustisolen. Efter en stund infinner sig emellertid en viss mättnad. Det känns bredbent och tryggt. Inte så långt från en bunt betydligt äldre herrar artister från Nordamerika.

Snart lyfts vi dock upp ur den nordamerikanska neotraditionalismens tilltagande stabbighet. Det stundar dans, dans, dans. Way Out West har ju bokat in inga mindre än Les Ambassadeurs, superstjärnekonstellationen från Mali. Självsäkert anförda av Salif Keita, denna gigant med den känsloladdade rösten, som varit en av ambassadörerna i över fyrtio år.

salif plus fler

Amadou Bagayoko från blinda duon Amadou & Miriam står längre bak, bland basisten och gitarristen, med sin guldglänsande Telecaster och drar av exakt avmätta och svängiga toner på gitarren. Applåder och jubel är på sin plats från den knappast fulltaliga, men oerhört danssugna och entusiastiska publiken framför Azalea.

Snart är det dags för ett svettigt snabbt syntsolo från Cheick Tidiane Seck och glädjen är påtaglig, både från scen och publik. Det är lätt att fatta varför tidigare Blur-sångaren Damon Albarn kollar åt det här hållet för inspiration.

I baren till höger om scenen står en klunga unga hipstertyper och skådar ut över vad de sannolikt betraktar som en bunt exotiskt etnodansande existenser. Snart stundar ju science fiction-soul med Janelle Monae, direkthäftande dansduns med Icona Pop och hittig hiphop med OutKast. Och så finns jag då, som tycker att det någonstans är samma musikvärld ändå. Känslan av att jorden krymper växer, som Thomas Öberg en gång uttryckte saken.

Timo Kangas (text)
Lisa Brunnström(bilder)

Annonser