Mats/Morgan Band
Södra Teatern, Stockholm 15 nov 2016
Att ett band har funnits i 35 år hör verkligen inte till vanligheterna, men det är just så många år som Mats Öberg och Morgan Ågren har spelat tillsammans. Än mer exceptionellt är det att de bara var 10 respektive 14 år när de började som duo, och genom åren har de även spelat med otaliga andra artister, alltifrån Lena Willemark och Ale Möller till King Crimson-medlemmar och så förstås Frank Zappa.
Det är också som duo de inleder den första av två jubileumskonserter på Södra Teatern med ett stycke som visar deras anknytning till jazz, med flygel och förhållandevis mjukt trumspel. Sedan kommer de övriga två bandmedlemmarna in och då brakar det lös. Gruppens signum är en hyperteknisk och ganska spretig mix av främst progressiv rock och jazzfusion, och ikväll bjuds det på låtar från en stor del av den långa karriären, med klar betoning på det förstnämnda. Morgan Ågrens enorma trumset utgör mittpunkten både visuellt på scenen och i musiken. Hans blixtsnabba utfall och ständigt skiftande synkoperade rytmer upphör aldrig att fascinera, och Mats Öbergs keyboardspel växlar mellan riff och skruvade melodier med mer eller mindre bisarra syntljud.
Basisten Gustaf Hielm, med bakgrund i bland annat metalbandet Meshuggah, och gruppens senaste tillskott Stefan Jernståhl, på keyboard och gitarr, utgör utmärkta komplement i ett band där egentligen alla ingår i rytmsektionen.
Under den första dryga timmen spelar kvartetten ett par långa sjok omfattande en mängd låtar innan tre av dem kliver av scenen och Öberg slår sig ner vid flygeln igen. Hans solospel är flödande och vackert och ett välkommet avbrott i den stundtals öronbedövande musiken. Därpå är det dags för kvällens gäster, i form av de tre musiker som under många år ingick i bandet innan den nuvarande sättningen bildades, det vill säga keyboardisten Robert Elovsson, Jimmy Ågren på gitarr och basisten Tommy Tordsson. Här kommer den ena klassikern efter den andra ur gruppens 90-talsrepertoar, och Mats Öberg briljerar som vanligt med att spela parallella solon på munspel och keyboard, något han utvecklat till en verklig konst.
En schizofrens dagbok beskriver Ågren som ”om vi har haft två hitlåtar så är det här kanske en av dem”. Nog för att ”hit” är ett relativt begrepp i sammanhanget, men jublet och den kärleksfulla entusiasmen när publiken känner igen vissa låtinledningar går inte att ta miste på.
Så småningom förenas de två bandupplagorna till en septett för ytterligare några låtar. Tyvärr klarar akustiken i Södrans gamla salong inte riktigt av den ljudvolymen, och i synnerhet elbasarna blir mer än lovligt otydliga. Det blir mer muller än toner från dem, vilket tyvärr gör att en del av detaljerna och de extremt komplexa inslagen i musiken blir svåra att uppfatta. Men det låter ändå ruggigt bra förstås, och det är verkligen roligt att de får ihop denna utökade version av gruppen, om än bara för dessa två kvällar.
Plötsligt går bandet över i ett slags lounge-aktig musik med clavekomp och in på scenen kommer komikern Peter Wahlbeck och kör sitt gamla 90-talsnummer Music für alle följt av en av hans lika underhållande som bisarra berättelser. En otippat lyckad kombination!
Rasmus Klockljung
