Redaktionsbloggen

Jojo Mayer och hans band Nerve på Fasching. Bild: Leo Ahmed.
JoJoMayer_LeoAhmed_11webb

Makalös spelteknik och förbluffande oförutsägbarhet

21 Okt 2019

Nerve
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 20 oktober 2019

Stockholm Jazz Festival har i vanlig ordning en oerhörd bredd i sitt program, och en av den sista festivalkvällens storheter är trummisen Jojo Mayer och bandet Nerve. Kvartettens musik ligger nära elektroniska genrer som drum’n’bass och jungle, men spelas helt i realtid utan några förinspelade ljud eller loopar. Detta är livemusik av ett helt eget slag.

Det är tre år sedan gruppen senast spelade i Stockholm, också då på Fasching, och nu liksom den gången är publiken stillastående snarare än dansande, och lyssnar noga. Inte sällan hörs spontana utrop när någon av musikerna gör något extra halsbrytande skickligt. För skickliga, det är närmast en underdrift när det gäller Nerve.

Jojo Mayer är välkänd bland trummisar för att ha en makalös spelteknik, där han kombinerar extrem dynamik med hyperprecision i ett trumspel som inte liknar någon annans. Jacob Bergson bakom klaviaturerna skruvar fram bisarra ljud ur syntarna eller manglar fram distade riff ur sitt elpiano, och andra gånger lägger han glesa, porlande melodier på en keyboard.

De ljud som John Davis får fram ur sitt instrument låter inte det minsta likt en basgitarr, utan hans ofattbart djupa toner förvandlas med hjälp av en mängd pedaler till massiva elektroniska basgångar, vilka allt som oftast formas av hans vänsterfot på volympedalen. Bakom mixerbordet står bandets fjärde medlem Aaron Nevezie och ”dekonstruerar” i realtid det som de övriga spelar och skapar därmed helt nya ljud.

JoJoMayer_LeoAhmed_6webbMen kanske mest imponerande av allt är att det allra mesta är improviserat. Även när de utgår från tidigare inspelade låtar görs dessa i en ny tolkning varje kväll, i ett nytt tempo eller där olika moduler får en ny plats. Att de inte har planerat exakt vad som kommer hända är dock inte märkbart alls, utan bandet är så samspelt att det räcker med en visuell signal – en nick, en handrörelse – från Bergson eller Mayer för att de andra ska haka på och byta låt, fortsätta en stund till eller göra en paus och ge plats för ett solo. Konserten spelas som några få långa sviter där låtarna avlöser varandra helt utan avbrott, och medan en musiker tonar ut ett nummer drar ofta en annan igång nästa.

Redan kvällens andra låt inleds med ett glest klaviaturriff, därefter kommer trummorna in i ett helt annat tempo, och slutligen basen i ännu ett. De mal på så en stund, var och en på sitt eget håll, men helt plötsligt har de på något obegripligt sätt glidit in i ett gemensamt tempo. Publiken är fullständigt förbluffad, men det är liksom typiskt för Nerve. Det är sällan lätt att hänga med i vad de faktiskt gör, samtidigt som musiken är brutalt svängig vad de än tar sig för. Mayer briljerar med jazzfraseringar eller slamrar loss i rockigt cymbalspel, och både hans bastrumma och Davis bas ligger ofta en aning efter taktslagen vilket skapar både en spänning och ett oerhört tungt groove.

JoJoMayer_LeoAhmed_1webbSom åhörare går det inte att veta vad man ska förvänta sig härnäst, eller ens vad som kommer hända i nästa sekund, och när folk till sist känner igen ett låtintro bryter jublet snabbt ut. Men ofta är publiken så fokuserad på att lyssna och försöka uppfatta vad som sker att vi står tysta och stilla, många med ögonen fästa på centralfiguren Mayer för att se vad han tar sig för bakom trummorna.

Nerve är sannerligen ett av jazzfestivalens mest spektakulära och egenartade band, och detta är ett utmärkt sätt att avsluta ännu en festivalvecka.

text: Rasmus Klockljung
bilder: Leo Ahmed

Annonser