Redaktionsbloggen

Joel Lyssarides med trio på Södra Teatern. Bild: Leo Ahmed.
Joel Lyssarides_Leo Ahmed_18webb

Lyssarides låter ana riktig storhet

14 Okt 2019

Joel Lyssarides Trio
Södra Teatern, Stockholm Jazz Festival, söndag 13 oktober 2019

Demoinspelningen till första skivan skickade han på vinst och förlust till tre skivbolag. När Joel Lyssarides släpper uppföljaren, ett drygt år senare, gör han det inför ett i stort sett fullsatt Södra Teatern i Stockholm, med radioinspelning, sponsrad flygel och som nominerad till en Jazzkatt som årets musiker.

Sittande i ett triangulärt vitt ljus öppnar han releasekonserten på Södran med introt Vilse, ingången till A better place, som leder in i Circling och Walking tune från nya plattan. Den inledande triptyken sätter standard för kvällen som blir halvannan timmes totalupplevelse där Lyssarides, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Rasmus Svensson Blixt bildar en kraftfull, lyrisk enhet som spelar mer vertikalt än framåt; tillsammans utforskar de styckenas potential med lätt fotarbete och humor där en brötig jazzvals löses upp i en speldosa. Även trions mest delikata linjer har en explosiv laddning som Lyssarides ofta löser upp tillsammans med Fernqvist och Svensson Blixt, eller helt på egen hand.

Joel Lyssarides_Leo Ahmed_4webbJoel Lyssarides varvar klingande spel med preparerat och laddar varje ton maximalt utan ansträngning och åthävor. Tajming, ton och uttryck vilar i ett briljant anslag som söker sig inifrån och ut. Han varvar också den porlande lyriken med ett perkussivt spel tillsammans och mot Svensson Blixt som skär och river i Lyssarides och Fernqvists gobeläng inför hotet om det alltför romantiska. Och det är väl den enda invändningen man kan ha mot den här trion: att det kan bli för vackert.

Som extranummer gör han Spotifyhitten Björninnan solo, innan bandet avslutar med en fördjupad version av Guadalquivir från debutplattan Dreamer och en vemodig, närmast avstannade A better place tillägnad en vän som tog sitt eget liv. En stark sorg uttryckt i ett skirt vemod och i tacksamhet för dagar tillsammans.

Joel Lyssarides_Leo Ahmed_20webbDet är inte mer än att man börjar famla lite efter de där stora namnen. De som också verkat som inspiratörer i den unge pianistens liv: Jarrett, Corea, Johansson. I en låt som Fado eller Free at last bugar han lätt till jazzmästarna som konsertpianister och liksom de äldre väver han in små folkvisor i den lätt uppspända varpen.

När han är som bäst talar Joel Lyssarides med lätt hand om evigheten och oändligheten utan att ställa lyssnaren inför ultimatum. Liksom all god konst går det inte att värja sig.

Som bäst sammanför han och transcenderar också genrerna. Visst vore det kul att höra honom ge sig på Goldbergvariationerna eller varför inte Skrjabins pianopreludier.

Som sagt, hur bra det här blir avgör han själv. Man kan hoppas att han liksom mästarmålaren Wu Tao-Tsu får möjlighet att låta nyanserna djupna ytterligare och att han med tiden målar sig en dörr in i verket. På Södra Teatern denna kväll i oktober lät han oss ta del av skisserna.

text: Magnus Östnäs
bilder: Leo Ahmed

Annonser