Low
Debaser Slussen, Stockholm, fredag 3 maj 2013.
Det är en kompromisslös trio, Low. Kompromisslös i sin lågmälda framtoning, sitt lugna tempo, sin sparsmakade minimalism. En medvetet vald stil som Low inte tummat på sedan starten i Duluth, Minnesota, för exakt tjugo år sedan. Baby, they were born to run.
Slowcore har den kallats, Lows musik. Visst är det lustigt med alla dessa termer som basuneras ut till höger och vänster, men okej, vi idisslar det där slowcore en stund. ”Core”, för att den omutliga inställningen hos Low andas själva essensen av punk och dess omedelbara förelöpare. Inga onödiga ornamenteringar, men ändå tillräckligt för att skapa ordning och skönhet i Lows eget universum. Även om det snarare ekar folk eller americana om låtarna.
För det är där någonstans Low trots allt hämtar mycket av sin näring.
Trots det befinner sig Low i ett indie- eller alternativlandskap, släpper sina skivor hos Seattle-bolaget Sub Pop och samarbetar med alla från det Nick Cave-affilierade Dirty Three till brutalbandet Swans. De sistnämnda har dock tydliga släktskap med Low. Fast där Swans nyligen återgått till det allra mest högljudda och våldsamma fåackordsbriserandet så håller sig Low konsekvent på en mer viskande nivå.
Ibland växer låtarna i styrka efterhand och det blir nog så högljutt. Men det känns alltid organiskt och icke framtvingat. När gitarristen Alan Sparhawk trampar på sina effektboxar kan det lika gärna minna om The Sound som Spiritualized, för att i nästa låt kännas mer som en nedtonad countryfolkballad.
Makarna Alan Sparhawk (sång) och Mimi Parker (trummor) turas om att sjunga, även om det är Sparhawk som tar hand om det mesta av sången. Och när de tar ton samtidigt är det makalöst vackra harmonier som svävar ut över den andäktiga, koncentrerade publiken. Steve Garrington är en relativ nykomling i bandet men faller in i den sömlösa samspeltheten på elbas och klaviaturer.
Stämningen under konserten är fantastisk. Debaser är fyllt av värme och mörker på samma gång; det är svårt att tro att Stockholm kan vara så här en fredagkväll 2013 men så är det.
I kväll verkar det inte existera några tvångsmässiga mentala truckerkepsar eller hipsterskägg. Det här är en kväll när musiken – och kärleken till densamma – står i centrum.
Och det är många som älskar Low, fler än du och jag tror.
Inte nog med att Debaser är tämligen knökat. Häromåret tolkade Robert Plant två Low-låtar på albumet Band of Joy – och i juni är det dags igen. Souldamen Mavis Staples har tagit med Lows vackra ballad Holy ghost på sitt kommande album One true vine, producerat av Jeff Tweedy från Wilco. Samme man som rattat årets Low-album The invisible way.
Just Holy ghost, sjungen av Mimi Parker bak trummorna, är en av (de många) höjdpunkterna på Debaser. En ljuvlig ballad där andligheten sipprar ut ur varje ton.
Ni som gick på Bruce Springsteen samma kväll missade en av årets bästa konserter.
Timo Kangas
Low viskade lågt men siktade – och träffade – högt på Debaser
