Kurt Rosenwinkel
Nefertiti, Göteborg, lördag 8 aug
Det räcker med Kurt. ”Har du hört Kurts senaste?” kan det låta, och det är ingen tvekan om vem det är som kommit på tal. Okej, sångaren Kurt Elling är även han fantastisk, men Kurt Rosenwinkel är i en klass för sig.
Nefertiti är fullsatt, men konstigt nog står vi inte och trängs på alla lediga golvytor så som vi gjorde då till exempel Chris Potter kom till stan. Jag anar att en del av de yngre musikstudenterna är iväg och spelar själva nu under sommaren, eller är på lantlig semester. Men mörkret i källaren på Nef är bättre än vilken ljum sommarkväll som helst.
Denna nya trio (ännu ej namngiven) med Kurt Rosenwinkel på gitarr, Eric Revis på kontrabas och Nasheet Waits på trummor är, som man säger, fräsch. Musikerna upptäcker och uppskattar varandra under konsertens gång. Nya stigar trampas upp, nyskapande förhållningssätt till kompositioner och improvisationer appliceras.
Kvällen inleds med ett intro av Rosenwinkel. Han använder sin freeze-pedal och spelar trippiga, vidsträckta heltonsskalor i rubato – välkommen till Rosenwinkels harmoniska värld! Hans säregna uppsättning pedaler och effekter, som blinkar i mörkret och tar oss genom fascinerande ljudlandskap, förtjänar en text för sig. Jag söker febrilt efter ett svenskt ord för spacey men går bet.
Kvällens låtar är av blandad karaktär och skrivna av diverse kompositörer. Bland annat hör vi några stycken av Rosenwinkel (Safe corners till exempel) och en låt av Nasheet Waits (Between nothingness and infinity).
Waits är ett energiknippe bakom trummorna: han puttrar, kokar och sjuder över. Särskilt minnesvärt är ett inspirerat, puktungt trumsolo som han drämmer till med i slutet av första set. Eric Revis på bas bjuder även han på några fina (mer avslappnade) solon. Rosenwinkel ställer sig aldrig i vägen för dessa, utan väljer alltid tonhöjd, dynamik och fyllnadsfraser efter vad Revis spelar.
Solon i all ära – framförallt är det Revis sätt att samspela med resten av trion som är imponerande. Bandet är tajt, inte på ett ”alla spelar samma sak samtidigt i häftiga rytmiska krumbukter”-sätt, utan just dess motsats. Rosenwinkel, Revis och Waits finns där för varandra i musikens mellanrum, där de andra lämnat plats. En organisk process egentligen: lämna en bit fruktbar jord orörd i naturen, och se hur det växer fram alla möjliga arter på plätten.
Kurt Rosenwinkels musik är en slags onåbar och innerlig perfektion. Min enda önskan under kvällen på Nefertiti var egentligen att de spännande harmoniska progressioner som han spelade skulle få klinga ut mer. För när Rosenwinkel med längre sustain låter sina täta ackord dröja kvar under ett trumsolo till exempel, då badar vi i hans ljudvärld på riktigt.
Sanningen är nog att jag saknar det ackordtäta soundet på Rosenwinkels klassiska album Deep song från 2005, med Brad Mehldau på piano. Men kan Kurt gå vidare så kan väl jag.
Sunniva Brynnel
