! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Kultfigurer på varsin scen i Stockholm

24 apr 2016

Roky Erickson & the Hounds of Baskerville
Debaser Medis, Stockholm, fredag 22 april 2016
Jack Oblivian & The Sheiks
Vieille Montagne, Stockholm, fredag 22 april 2016

Att Roky Erickson står på en scen är ju en bedrift i sig. Mannen från Texas är en sann legendar, som var med och skapade den psykedeliska rockkulturen. Efter att den unge psykedelikern haffats av polisen för marijuanainnehav hävdades sinnessjukdom med elchocker och psykofarmaka som påföljd. Själva bandet The 13th Floor Elevators hann egentligen inte existera särskilt länge men influensen är desto större, på alla från Janis Joplin, Iggy Pop och ZZ Top till alla band som överhuvudtaget låter lite syrade i dagens musikutbud.

Det är den repertoaren som står i centrum när Roky Erickson nu turnerar igen. Jo, igen. För nu börjar det bli nästan löjligt tätt mellan gångerna, om uttrycket ursäktas. Det som en gång i tiden verkade vara en omöjlighet har blivit närmast vardagsmat 2016. Senast jag såg honom live var på Münchenbryggeriet 2010 och det var en stor besvikelse. Ett band som inte förmådde klösa på rätt vis och en huvudperson som var aningen för förvirrad för att det skulle uppstå någon riktig magi, vilket jag varit med om på tidigare konsertbesök.

Då är bandet betydligt mer vitalt den här gången. Rokys son Jegar blåser i ett krus och skapar de där så speciella bubblande ljuden som finns på Elevators gamla skivor. Ett instrument som hämtats från hillbilly-musiken. Och det är just den sortens amerikanska rötter musiken har, mitt i sin för 1960-talet revolutionerande repetitiva monotoni. För det är lika mycket rotrock som protopunk detta. Inte undra på att Stu Cook från Creedence Clearwater Revival senare kom att producera en av Rokys  skivor.

Roky Erickson själv sitter ner på en stol, dekorerad med en elgitarr. Inte mycket sägs, det är inte mycket till kommunikation alls, tyvärr. Låtarna får tala för sig själva. Bandet gör sitt bästa och särskilt gitarristen Eli Southard har ett skönt bitande sound. Ingen av Elevators originalmedlemmar är med på turnén. Att originalsångaren bara sitter där är kanske en effekt av livet som vi får ta, men det gör också konserten … lite tråkig.

När det är dags för extranummer luftas låtar ur herr Ericksons post-Elevators-karriär och då kommer även stora delar av publiken loss. Men då är det så dags.

Stockholm har samma natt besök av en annan nordamerikan som fått legendar-epitetet stämplat på sig. Memphis-sångaren Jack Oblivian har blivit en modern kultfigur, som spelat i garagerockiga band som Oblivians, Compulsive Gamblers och ’68 Comeback – ibland med Greg Cartwright, en man som numera har hög profil med sin grupp Reigning Sound. Bland de som lyssnat noga finns svenska The Hives, och det är ingen tillfällighet att nästan halva bandet är i publiken denna kväll.

Jack Oblivian turnerar med sin färska lp The lone ranger of love, nyss släppts på egna bolaget Mony Records, och på den finns både rått rhythm’n’bluesiga låtar med munspel och countrydoftande nummer. Och så Oblivians patenterat meloditäta, souliga garageruff.

Det är rotrå rock med stora delar av den nordamerikanska musikkulturen väl synlig i rotsystemet. De inleder med något som min hjärna först vill få till en 13th Floor Elevators-låt men som snabbt visar sig vara en protopunkig version av ett tidigt Roxy Music-nummer, komplett med ylande sax och allt. Sedan bär det iväg, med soulrevue-stämning uppskruvat till garagerocktempo. De är som ett gäng röjiga, betydligt hungrigare Bruce Springsteens som får leendena att slå ut likt körsbärsblommor därinne i båten Vieille Montagnes mörka men mysiga innanmäte.

Mer party än så här blir sällan musik – och ingen sitter ner.

Timo Kangas

Annonser