Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
Ebo Krdum
Stockholms Konserthus, Selam Festival 7 november
Två akter som musikaliskt är sinsemellan helt olika delar denna kväll på Stockholms Konserthus. Samtidigt har de gemensamt att de låter sig inspireras av musik från vitt skilda håll.
Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Ebo Krdum har nyligen släppt sitt första album i eget namn, och spelade några dagar tidigare på den stora musikmässan Womex. Med en bakgrund i Sudan och ett starkt socialt engagemang skriver han sånger på en mängd olika språk, där rättvisa och kamp mot förtryck återkommer bland texterna. Kvällens konsert inleds som kvartett med elbas, balafon och viola d’amore i två låtar innan ytterligare en slagverkare och en keyboardist gör dem sällskap.
Krdums varma röst står givetvis i centrum, men arrangemangen är fulla med snygga detaljer. En läckert bluesig slinga dubbleras på bas och viola d’amore i öppningslåten, de nötande rytmerna på kalebass och ett rassel avbryts ibland med korta breaks, och bandledaren lägger fina melodiinpass på sin gitarr. I låten Worbé é rewbé blir handklappandet efterhand alltmer komplext, och i både den och avslutande Revolution call gästar Ale Möller på flöjter och bjuder på eldiga solon.
Arrangerande Selams presentatör nämner nyfikenhet som ett nyckelord för deras verksamhet, och ett band som fullt ut har tagit fasta på sin nyfikenhet är trumpetaren Goran Kajfeš och hans Subtropic Arkestra. Repertoaren från deras tre The reason why-skivor är ursprungligen allt från tidig electronica, krautrock och turkisk psykedelia till etiopisk jazz, highlife och svensk sjuttiotalsprogg.
Jag har sett dem live otaliga gånger, och ingen gång är den andra lik på annat sätt än att arkestern alltid är ett otroligt starkt liveband. Den här gången är den stora skillnaden att det instrumentala bandet gästas av sångerskan Avin Omar i hälften av kvällens åtta låtar.
Möjligtvis är låtvalet något mer nedtonat än vanligt. Här finns Jesper Nordenströms bubblande synt i botten på Le monde avait 5 ans som förses med ett fint flöjtsolo, ett malande 6/8-sväng i Hailu Mergias Ibakish tarekigna som utgör extranummer, och i flera låtar stämspel på två tvärflöjter av Per Ruskträsk Johansson och Jonas Kullhammar.
Särskilt när Omar sjunger skalas instrumenten bort, ibland ligger bara en bordun på keyboard eller några glesa elbastoner under hennes röst som kan breda ut sig i långa, böljande slingor. Så småningom kommer en efter en åter in och så drar ett riff igång igen, på det typiska Subtropic Arkestra-sättet. I Dokuz seki mal Johan Berthling fram en fet basgång medan namnen Holmegard lägger in små finurliga hihat-öppningar i trumspelet, och Reine Fiske bränner av ett antal kraftigt distade gitarrsolon under konsertens gång. Goran Kajfeš själv står också för flera solon, men denna gång utan sina annars så flitigt använda ekoeffekter.
Detta är måhända inte den allra bästa spelning jag varit på med detta eklektiska band – de där sköna doserna av riktigt brötigt blås som de annars ofta lägger in här och där saknas denna gång – men med deras oerhört höga nivå säger det egentligen inte så mycket alls. Det är likafullt en mycket stark konsert.
text & bild: Rasmus Klockljung
