Oiro Pena & Phardah
Fasching, Stockholm, 18 februari
Det är inte längre till Saturnus från Helsingfors än från Chicago eller New York. Och hade Herman Poole Blount landat vid en finsk skogssjö i stället för i Alabama hade nog The Sun Ra Arkestra låtit ungefär som Oiro Pena.
Och nu har de äntligen kommit till Fasching, Stockholm. Konserten som de delar med syskonbandet Phardah är en del i konsertserien ”Finlands sak är vår” där Fasching tillsammans med Finlandsinstitutet lyfter fram fem spännande finska jazzakter i ytterkanterna.
Phardah, med sättningen bas, halvakustisk gitarr, trummor och saxofon, öppnar upp snyggt och gungigt. Snabbt igång och full fart ut på motorvägen med både Träd, gräs och stenar och Pharoah Sanders i baksätet (och ja, namnet Phardah kommer sig av en felstavning på en affisch en gång i tiden).
Den både lyxiga och råa gitarren styr och ställer, från funkigt repetitivt till snirkligt melodiskt. Sami Pekkolas saxofon får det att både lyfta och explodera. Sen stannar de upp, letar efter vägen och försöker plocka ner nya toner och stjärnor för att kunna hitta rätt igen.
De gör en variant av Joe McPhees Cosmic love som fortsätter och fortsätter långt utanför kartan. Möjligen kan man tycka att gitarren tar lite väl mycket plats. Den svåra jazzgitarren är kul och oväntad i sammanhanget men kanske också lite för mån om att visa upp sig.
Huvudakten Oiro Pena började tydligen som ett enmansband i krautkostym men har numera, via mer klassiskt spirituell Sanders-jazz, hittat fram till något som ändå måste beskrivas som helt eget. Det är fortfarande jazz – ny pigg och fri – men också sånger med tydliga rötter i finska visor och folkmusik. En mix som i Oiro Penas händer låter fullständigt självklar, som om det var så här det var meningen att det skulle låta från allra första början. Det är kanske inte så långt mellan We travel the spaceways och finsk folkmusik egentligen? (Vi är ju alla barn av kosmos!)
Sättningen är piano, bas, trummor, sax och sång. Sami Pekkolas saxofon är vad som tydligast förenar kvällens band. Ikväll också gästspel av gitarr och fiol från medmusiker i Phardah. Oiro Penas bandledare, låtskrivare och kompositör Antti Vauhkonen styr och ställer bakom trummorna; håller efter, körar och följer medmusikerna och sångerskan Merikukka Kiviharjus djupa patos och vemod. Sånger som känns nära hjärtat, entusiasm som lyser, liksom häpet: hur kunde vi få ihop det här så bra!?
De gör en variant på Motherless child, avig, säregen. Men allt är på finska. Så självklart att det inte behöver sägas. Jag behöver inte förstå vad de sjunger, allting hittar in ändå.
Oiro Pena är ett bevis på den oändliga inspiration som det fortfarande går att hitta i den musik Coltrane, Ayler, Sanders och de andra skapade där någon gång för mer än ett halvsekel sedan. Det tar liksom inte slut. Världen försöker fortfarande komma ikapp. Oiro Pena är med på upploppet.
Kanske för att de tog en helt egen väg?
Text och bilder: Elias Hillström
FOTNOT: I kväll spelar samma band på Nefertiti i Göteborg.
